Ganska ofta genom åren när jag sagt att jag har barn med diagnoser och särskilt autism så kommer en beklagande reaktion. En "vad ledsamt att höra" i olika form. Jag blir förvånad i princip varje gång. För det finns väl ingen anledning att beklaga? Jag kan ibland klaga över den extra belastning det innebär att… Fortsätt läsa ”Varför skulle det vara synd om mig?”
Kategori: Martina filosoferar
Att vara vän med nån man aldrig mött
Jag har så många främlingar i mitt liv, som i vissa avseenden känns närmare än mina vänner. Efter den meningen kommer flera som läser detta att nicka igenkännande och förstå precis vad jag menar. Medan andra kommer tycka att det låter konstigt. Kanske till och med ta illa vid sig. Men låt mig förklara. När… Fortsätt läsa Att vara vän med nån man aldrig mött
Och så står man där. Förminskad och ler, igen.
Jag förstår att syftet ytterst sällan varit att förminska. Jag förstår att det handlar om att man vill vara snäll och försöka skänka en lugnande tanke. Men det är inte så det tas emot. "Du ska se att det inte är något", "Det går nog över snart", "Vi är inte oroliga" med flera liknande kommentarer,… Fortsätt läsa Och så står man där. Förminskad och ler, igen.
NPF – nästintill full pott
Idag är det NPF-dagen och NPF står för Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och de diagnoser som ingår är ADHD, autism, Tourettes och även språkstörning (vilket var en liten överraskning för mig, jag visste inte det). Sen finns det fler diagnoser som är vanligt förekommande tillsammans med dessa. I vår familj finns som ni vet både ADHD och… Fortsätt läsa NPF – nästintill full pott
Från medmänsklig omtanke till hatstormsparty?
Jag blir inte rädd särskilt ofta. Då tänker jag så där rädd på riktigt. Inte att man försjunken i tankar hoppar högt när någon börjar prata eller plötsligt står där framför. För lättskrämd på så vis, det är jag. Nej, nu tänker jag på sådant som verkligen skrämmer mig. Tidigare idag läste jag ett inlägg… Fortsätt läsa Från medmänsklig omtanke till hatstormsparty?
Att våga tro och följa sin stjärna
Ikväll när jag gick med hunden behövde jag ingen pannlampa. Fullmånen och stjärnorna lyste min väg. När man står under en klar stjärnhimmel. Det är märkligt. Man känner sig så liten samtidigt som man känner sig som en del av något mycket större. Större än man någonsin kan förstå fullt ut. Och den känslan är… Fortsätt läsa Att våga tro och följa sin stjärna
En betraktelse
De är så söta de små vindruvsklasarna i växthuset. Om ett par månader är de ätklara. Men än så länge är de bara som små prickar lite varstans i växthuset. Men det är verkligen fascinerande varje år detta med att vinstocken som ser död ut bara vaknar till liv igen och plötsligt bär stora mängder… Fortsätt läsa En betraktelse
Relationer – hur svårt kan det vara?
Häromdagen fyllde en av mina absolut närmaste vänner år. Hon är en sån där vän som vet precis vad jag menar när jag påbörjar en halv mening. Vi hade kunnat prata i telefon varje dag, om tiden bara fanns. Men vi hörs av på ett eller annat sätt i princip varendaste dag. En dag utan… Fortsätt läsa Relationer – hur svårt kan det vara?
Ibland undrar jag för vem jag skriver
Varför jag skriver min blogg, det har jag aldrig direkt funderat kring. Dels för att jag vet att jag måste skriva för att inte implodera. Egentligen hade jag behövt skriva mycket mer. Och dels för att det behövs bilder av verkligheten från alla typer av familjer. Att leva i en familj som avviker från normen… Fortsätt läsa Ibland undrar jag för vem jag skriver
01.26
Klockan har blivit ny dag och morgonen närmar sig. Bredvid mig sover min minsta stjärna, men jag kan inte sova. Tankarna snurrar och jag vågar inte riktigt slappna av. Både minst o störst är hemma med hosta. Mini hostar så läskigt, låter som hon ska kräkas varje gång. Och tidigare ikväll vaknade hon, hostade och… Fortsätt läsa 01.26
Martinas Bokstäver 