ADHD · Autism · ångest · Barn · Martina filosoferar · NPF · Utmattning · Vardagsliv

”Varför skulle det vara synd om mig?”

Ganska ofta genom åren när jag sagt att jag har barn med diagnoser och särskilt autism så kommer en beklagande reaktion. En ”vad ledsamt att höra” i olika form. Jag blir förvånad i princip varje gång. För det finns väl ingen anledning att beklaga?

Jag kan ibland klaga över den extra belastning det innebär att ha barn med diagnoser. Klart att jag kan tycka att det är piss och elände med alltihop. Det ska jag inte säga något annat än för då ljuger jag. Men det är ju framförallt allting runtomkring. Det är ju inte själva diagnosen i sig. Att aldrig helt räcka till tar enormt mycket kraft och särskilt alla dessa olika möten och grejer man ska hålla rätt på. Tack och lov för de där påminnelse-sms:en man får från sjukvården. Tacksamt även med pandemin som öppnat upp för så många digitala vårdbesök. Som det underlättar min vardag avsevärt!

Mina barn är ju dem de är, dels tack vare sina diagnoser. Diagnoserna i sig lägger ju till delar som gör dem till sina fina unika jag. Och skulle jag kunna trolla bort alla diagnoser i ett svep är jag inte vidare säker på att jag skulle göra det. För vem blir de då? Vilka fantastiska egenskaper skulle jag då förvägra dem?

Om jag däremot kunde trolla bort att de behöver kämpa onödigt mycket, deras ångest och känsla av att inte räcka till. Det skulle jag göra direkt. För självklart vill jag att barnen ska få må bra. Det vill ju alla, eller i varje fall de flesta, föräldrarna. Alla dessa bråk och sammanbrott och fula ord som haglar dagligen hade jag också gärna trollat bort. Men det kanske framförallt för min egen del, för det dränerar min energi.

Jag frågade dottern kring detta. För det är ju trots allt hon som har företräde på att känna om det är synd om henne som har autism eller ej. Hon tyckte det var en jättekonstig fråga, för hon förstod inte alls varför det skulle vara synd om henne bara för att hon har autism.

Det gjorde mig riktigt glad! För det har verkligen varit vårat mål sen de fick sina diagnoser, att göra dem till det mest naturliga i världen. Inte något att skämmas för eller känna att man måste dölja. Snarare tvärtom. Vi har ju firat varenda diagnos med tårta. Och jag har hört flera andra som gör så med. Några har jag själv inspirerat till det vet jag. Det är ju extra roligt.

Förövrigt otroligt stolt över min stora tjej som sjöng en vers solo på skolavslutningen i veckan. Så duktig. Jag kunde tyvärr inte höra det live, då jag var med min lilla tjej på akuten (men det kräver ett helt eget inlägg för att förklara). Men tack och lov för modern teknik, för när jag frågade i föräldragruppen för skolan på facebook så fick jag två filmer så jag kunde höra henne. Så glad för det.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s