ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Barn · Foto · Martina filosoferar · Martina hyllar · Mental baksmälla · NPF · ODD - trotssyndrom · Rutiner · Tillbakablickar · Tourettes · Vardagsliv

Att vara vän med nån man aldrig mött

Jag har så många främlingar i mitt liv, som i vissa avseenden känns närmare än mina vänner. Efter den meningen kommer flera som läser detta att nicka igenkännande och förstå precis vad jag menar. Medan andra kommer tycka att det låter konstigt. Kanske till och med ta illa vid sig. Men låt mig förklara.

När vi fick barn kände vi oss först nästan precis som vem som helst, som just fått barn. Eller ja, vi antog ju att så som vi hade det och kände var så som alla andra också kände. Men våra barn visade sig tidigt bära på en intensitet som vi kunde se att andras barn inte hade. Vänner och familjer vi umgicks med försvann mer och mer. Kanske var det vi som försvann mitt i alla försök att hantera livet som föräldrar. Men livet blev mer eller mindre isolerat. Och ju mer tiden gått, desto mer blev det så.

Det har hela tiden funnits vissa som stadigt stått kvar. Och det har även tillkommit nya familjer i vårt liv över tid. Helt isolerade är vi alltså tack och lov inte. Men många familjer som inte heller tillhör norm, blir ännu mer isolerade och sällan är det helt självvalt.

I början försökte vi upprätthålla kontakter. Men gensvaret var svalt och vi gav nog upp. Vi orkade inte heller riktigt försöka mer. Jag tror egentligen inte att folk aktivt har valt bort oss som familj. Jag tror helt enkelt att man, som man ju gör, prioriterat andra relationer som kanske varit mjukare. Det förstår jag såklart att det är och var en helt annan intensitet att ha hem oss, än många av sina andra vänner. Våra barn orkar inte alltid hålla ihop sig och ibland tar impulsiviteten över totalt och då blir det lite mer kaos.

När vi väl blir bortbjudna så tänker vi noga igenom innan vi tackar ja och åker någonstans. För det är en rejäl extra anspänning att försöka hålla koll. Ligga stegen före och försöka minimera sånt som kan gå fel och som kan ställa till det på ett eller annat sätt för barnen. Vi vill ju såklart alltid att de ska få känna att de lyckas. Och för att kunna lyckas behöver de ofta stöd, särskilt i nya situationer. Detta tar kraft från oss föräldrar, och även för barnen att anstränga sig och ofta innebär det en rejäl krasch efteråt. Därför får man fundera innan. Är det värt att åka iväg?

Numera vet vi ju varför barnen hade en större intensitet än vänners barn. Och vi vet varför vi som föräldrar kände att vi hade så mycket kämpigare med att rodda allting än vad det verkade som andra runt omkring hade. Men innan vi förstod fullt ut och fick svar, så var känslan av ensamhet så överväldigande. För det kändes som att vi var helt ensamma med att leva så här. Så var det ju såklart inte.

Och det är här alla främlingar kommer in. För redan innan jag och barnen fått diagnoserna hade jag hittat till gemenskapen i diverse facebook-grupper där fler hade det som vi. Just sociala medier är guld för att hitta till andra som förstår. Jag känner en stor gemenskap och närhet till människor jag aldrig har träffat. Känner ett engagemang i deras liv, i deras strider och i deras glädjeämnen. Vi delar livet på ett sätt jag inte gör med alla mina vänner. Helt enkelt för att det är svårt att förstå fullt ut när man inte själv är i det.

Jag själv har funnit stor tröst i de här relationerna. Det är verkligen en skön känsla att inte vara ensam. Samtidigt som det såklart finns något väldigt fint i vänner som funnits i ens liv i olika intensitet i mer än halva ens liv. Och där vänskapen består, även om man inte delar vardagen på samma sätt som man en gång har gjort. Så är det något trösterikt och samhörande att få dela så mycket med folk man egentligen inte känner. Men som man ändå känner en oerhörd samhörighet med. Jag har vänner på sociala medier, som jag följt i många år. Där det verkligen känns att vi är vänner och lärt känna varandra i våra samtal. Men som jag aldrig träffat, kanske aldrig kommer att träffa. Och det känns lite märkligt på sitt sätt. Men det känns ändå fint.

Jag känner en oerhörd tacksamhet över att få den här igenkänningen och förståelsen för mitt eget liv genom andra människors upplevelser och erfarenheter. Jag har verkligen lärt känna mig själv, genom andras självreflektioner.

Och det fina är att jag vet att även andra känner så med mig. Där andra känner igen sig när jag delar med mig av min vardag. Jag blir så otroligt glad när jag får meddelanden om att mina ord, min vardag, min erfarenhet har hjälpt någon annan. Det är ju därför jag delar med mig. Jag vill bryta stigmat kring att inte helt tillhöra norm. Vill visa att det både är samma och helt olika. Men oavsett vad är det en verklighet som många delar på olika sätt. Och de rösterna måste blandas samman med det som är norm och vanligast. Och att då få någon som behövde höra just mina ord, det är så himla värt det då.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s