Allmänt · Martina filosoferar · Religion · Vardagsliv

Från medmänsklig omtanke till hatstormsparty?

Jag blir inte rädd särskilt ofta. Då tänker jag så där rädd på riktigt. Inte att man försjunken i tankar hoppar högt när någon börjar prata eller plötsligt står där framför. För lättskrämd på så vis, det är jag. Nej, nu tänker jag på sådant som verkligen skrämmer mig.

Tidigare idag läste jag ett inlägg från Domkyrkan i Växjö på facebook. De berättar om sina senaste restriktioner och om hur de valt att ta till vaccinpasset som en lösning. Och det gjorde verkligen så ont i mig att läsa detta. Om det är någon plats i vårt land som borde ta totalt avstånd till att döma folk utefter deras medicinska val och rättighet, så är det väl kyrkan? Om det ska vara någonstans man ska få lov att komma oavsett läge i livet. Oavsett om man är på flykt, lever under hemlig identitet eller kanske inte ens har ett hem. Så är det till kyrkan. Jesus valde inte bort de som var sjuka eller ansågs smutsiga. Han gick med dem. Precis på den grunden bör vår kyrka vila. I tidningen Dagen skrev Frida Park en fantastisk ledare på samma tema tidigare i veckan. Den kan man läsa här om man vill.

Det skrämmer mig verkligen, att inte ens kyrkan är en plats för alla. Och nu valde jag att namnge just domkyrkan eftersom att det var där gränsen i mig nåddes för vad som var rimligt och inte. Men jag vet att det tyvärr är många fler kyrkor och samfund som valt denna sorgliga väg. Tack och lov, så är det dock inte alla. Tack och lov så har väldigt många församlingar valt att hitta lösningar istället. Så kreativa som församlingarna verkligen varit under pandemin och hittat lösningar. Varför ska man plötsligt låta kreativiteten och lösningsfokuset försvinna bara för att det finns en ”enkel lösning” att ta till? Och jag läste häromdagen tillexempel att Livets Ord tidigare beslutat att ha pass men sedan backat igen. Jag hoppas att fler backar.

För snart 2 år sedan i pandemins början skrev jag ett inlägg om den nyfunna medmänsklighet som blommat upp i pandemins spår. (Den finns här om någon vill läsa igen). Då skrev jag med en värme i bröstet, med en känsla av att detta kanske var bra. Att världen behövde det här uppvaknandet och känslan för att hjälpa sin nästa. När jag skriver idag, är den där värmen och hoppet borta. Idag skriver jag med en sorg i mitt bröst. Med en rädsla i mitt inre och med en uppgivenhet jag inte trodde skulle bli resultatet.

Jag är sällan förtjust i att ha fel. Men som jag önskar att jag hade haft rätt i just detta. Att denna pandemi skulle leda till något bra. Istället har den där medmänskligheten helt slagit runt och bildat en hatstorm i samhället. Jag blir otroligt illa till mods över att läsa allt som skrivs. Det vore såklart lättare att bara låta bli att läsa, att fly undan kommentarer som kastas fulla av hat över olika val. Men jag väljer att läsa. Väljer att förfäras och väljer att fortsätta vara vaken. Jag vill inte vara den som ser bort och jag tänker INTE knyta mina skor! (Hänvisar till detta kloka inlägg av min vän).

Har ni läst vad folk skriver? Det är ingen rolig läsning alls, och jag har sällan sörjt över mänskligheten lika mycket som nu. Det är inte ens längre bara nättroll som sitter och kastar skit runt omkring sig. Det är helt vanliga människor som står där med sina namn och som inte ens skäms. Jag ser åsikter hos vänner och andra jag alltid har respekterat och tyckt varit kloka. Men nu förmedlas åsikter som verkligen skrämmer mig. Vad hände med människosynen? Vad hände med förnuft och medmänsklighet?

Nu handlar det om ”vaccin eller inte” och ”vaccinpass eller inte”. Det ena ett medicinskt val, var och en har rätt att välja eller inte välja. Det andra ett sätt att med hjälp av segregering välja vem som är välkommen och inte. Och hatstormarna blåser orkan. Det virvlar rejält i kommentarsfälten och bland inlägg folk skriver. Och jag förundras, för jag förstår inte riktigt varför man känner ett behov av att trycka ner och kasta skit. Många lyssnar inte ens till argumenten bakom någons val.

Det dras likamedtecken mellan egna slutsatser och kommunikationen går bara åt ett håll. Väljer man att ifrågasätta är man en imbecill eller en foliehatt. Jag har så många gånger tänkt skriva om just detta, jag har tillochmed skrivit ett inlägg här på bloggen som jag sen inte vågade publicera. Och det i sig skrämmer mig lite. När slutade jag att stå för vad jag tycker och när lät jag mig tystas bara för att någon annan anser att bara en sorts åsikt ska höras? Så nu skriver jag ändå. Driven av kraften att jag vägrar se tillbaka och känna att jag var tyst.

En tanke som slår mig är hur reaktionerna varit om man i kommentarsfälten istället kallat folk av annan etnicitet för alla dessa glåpord, om man hade gett sig på funktionsnedsatta, könstillhörighet eller sexuell läggning. Hade samhället fortfarande hejat på och drivit stormen vidare? Hade lika många då ansett att det var en bra idé?

Vi kan ta vaccinpassen som exempel. Om det istället hade varit ett pass som bara lät den som tillhörde ”rätt” etnicitet eller den som kunde bevisa på ett intyg vilken sexuell preferens den har. Om det bara var den som hade ”rätt” kön som var välkommen. Hade lika många ansett att det var en toppenidé?

Antagligen inte. Det hoppas jag verkligen inte. ”Men du kan inte jämföra en smittskyddsåtgärd med etnicitet och kön”. Jo, det kan jag faktiskt. För det handlar inte om smittskydd, det handlar om segregering. OM det hade handlat om smittskydd, så hade man krävt sådana saker som på riktigt faktiskt kunde gjort skillnad. Så som munskydd eller visir. Möjlighet till att tvätta sina händer. Att folk kom ditt utan symtom. Att inte träffas alls vore väl den säkraste smittskyddsåtgärden. Men nu har ju halva Sverige vaccinerat sig för att kunna gå på krogen och dansa och för att kunna gå på bio. Så då vill de ju så klart få göra det.

Ett pass är en falsk trygghet. Det är bevisat att vaccinerade och ovaccinerade smittar båda två. Jag kan inte procenten, men det spelar ju ingen roll. Om det så bara är 1 bit på en 100 grams chokladkaka som är förgiftad, inte hade man ätit något av kakan då. Man kan ju faktiskt inte säga genom att titta på folk, vem som smittar och inte.

Och vet ni, om man på riktigt vill förfäras över något så kan man läsa rubrikerna i massmedia. Man kan tillex läsa om den över hundraprocentiga ökningen av smittade som skedde i början på året! Åh nej tänker man ju och förfäras. Går man då istället in och läser antal konstaterat smittade och slår ut procenten gentemot hela befolkningen. Ja då kan man konstatera att massmedierna såklart har rätt. För vecka 52 var det avrundat 0.61% av den svenska befolkningen som konstaterades smittade. Och vecka 1 var det hela 1.2 %. En rejäl kris med andra ord.

Jag har roat mig en del med just detta. Att söka hur många procent som är smittade, eftersom att man känner ett sådant hysteriskt behov av att ta till extrema åtgärder. Jag som inte ens gillar matte särskilt mycket. Men om det är något jag lärt mig av att läsa all forskning som vi läser i skolan, så är det att vara kritisk. Att våga ifrågasätta och att inte ta den enklaste vägen jämt.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s