ADHD · Allmänt · Foto · Mental baksmälla · Utmattning · Vardagsliv

När kroppen går ner i strömsparläge

Jag sitter hemma, ensam kvar. Familjen är på väg, eller kanske redan framme, hos mina svärföräldrar. Jag skulle så klart egentligen också följa med. Men det hade inte fungerat, hur mycket jag än vill göra allt. Så är det inte alltid möjligt numera.

Den senaste tiden har trötthetsattackerna kommit oftare och oftare. En känsla av att kroppen liksom bara stänger ner och jag lyckas inte resa mig upp hur mycket jag än vill. Jag satt för nån vecka sen i närmare 40 minuter och försökte få kraft nog att resa mig ur fåtöljen. Och det känns så surrealistiskt när kroppen vägrar lyda. När tyngden i bröstet, i benen, i hela kroppen blir övermäktig.

En morgon för ett tag sen när jag körde hem efter lämningen, och var tvungen att fånga bilden.

Igår skulle jag göra 3 korta ärenden efter att jag lämnat tjejerna i skolan och förskolan och efter första korta ärendet körde jag till nästa. Jag skulle in på citygross, men när jag kom fram och parkerade kände jag återigen hur kroppen var så slut. Jag satt kvar en stund, men fick verkligen tvinga mig ut ur bilen. Tack och lov, så gick det att tvinga sig. Men det är verkligen inte en självklarhet.

Och det är en sjukt märklig känsla att gå omkring som i en dimma där inne i butiken. Det är en stor butik och när jag kommit till slutet och tänkte att jag var klar pratade jag med maken som sa två saker jag glömt. Och båda var i början. Så jag gick tillbaka, tog den ena. Och fortsatte vidare för att tillslut vara i slutet igen när jag insåg att jag glömt den andre.

Så trött att jag kunde satt mig ner och gråtit där i butiken. Det lät jag dock bli.

En annan magisk morgon.

Det låter så banalt att säga att man är trött. För det är egentligen inte trötthet, det är någon slags nedstängning. Och jag lyckades få lite energi med musik. Jag gör som jag brukar och går in på en speciell lovsångslista och sätter på shuffle och brukar alltid få precis rätt låt. Så ock igår. Jag har ju såklart redan glömt vilken det var. Men jag fick lite kraft att orka lite till. Att orka ta ett ärende till och köpa med lunch från pizzerian. Lite roligt det dock, kommer ensam in och beställer två pizzor. Får frågan ”Ska du ta med eller äta här?”. Nog för att jag kan vara hungrig, men två pizzor klämmer jag inte i mig. Inte ens en hel alla gånger.

Resten av dagen var jag verkligen helt slut. Och jag grät i smyg, för att inte mini skulle se. Det var hennes födelsedag, och hon var anledningen till att jag flängde runt på stan. Allt för att få till det fika-firande hon ville ha. Som hon längtat efter den här 4-årsdagen. Och när vi la oss på kvällen frågade jag henne om hon var nöjd med sin dag. Det var hon. Jag frågade vad hon tyckte varit alla bäst. Hon svarade direkt ”Allt. Allt har varit bäst”.

Så skönt, att få höra när mammasamvetet gnager över att man inte är på topp på deras födelsedagar. Jag hatar att inte vara på topp andra dagar också. Men just födelsedagarna svider ännu hårdare.

Men ja, igår började jag inse och oroa mig för om jag skulle klara av att åka idag. Det är trots allt ett antal timmar i bil, och sen några timmar härligt umgänge innan samma antal timmar bil hem igen. Men jag ville inte säga nej innan jag verkligen känt efter idag. För det är ju så, att bara för att jag är urdålig ena dagen, betyder det inte att jag är urdålig nästa dag.

Att stanna upp och se naturens skönhetsprakt. Det gör mig så gott i själen. Tänk att världen är så vacker om man bara stannar upp och tittar efter.

Jag kom upp, alla sov. Gick och duschade och det gick bra. Tog ett covidprov för att säkerställa att jag inte bar på sjukdom även om jag var symtomfri. Min fantastiska svärmor för en kamp mot lungcancer och får på inga villkor bli sjuk. Så det var en nödvändighet, en självklarhet, att ta ett prov för att vara säker. För oavsett om jag skulle med eller ej, så hade ju inte maken kunnat köra om jag burit på det.

Men i varje fall. Jag var negativ och det trodde jag egentligen inte annat. Men skönt ändå. Och när den vanliga morgonrutinerna började dra igång. Med småbråk hit, och leta efter kläder dit. Så kände jag återigen hur trycket i bröstet började komma. Så det var bara att inse att jag inte skulle åka någonstans alls idag.

Och det känns ok. Eller ja det är blandade känslor. Jag blir så ledsen över att hela tiden behöva göra en avvägning över hur mycket energi som bor i mig. Att hela tiden behöva fundera på vad jag skulle orka eller inte. Och så har det ju varit länge. Men förut tog det längre tid innan kroppen stängde ner på strömsparläge.

Och nu är jag helt slut. Jag har sen familjen åkte har jag spelat piano en liten stund, ätit fryst köpepaj till lunch och sett senaste avsnittet av Så mycket bättre på cmore. Och som vanligt numera gråtit mig igenom flera av sångerna. När kroppen är så trött, är känslorna som annars är nära, ännu mycket närmare. Och någonstans behöver jag nog det. Jag har så mycket tårar mitt i allt som är just nu, som behöver komma ut.

Jag skulle behöva skriva ett eget inlägg kring detta. Kring känslorna om vad som är fel och vad som händer.
Jag ska försöka vila en stund och sen kanske jag kan få till ett inlägg även om det. Får någonstans passa på att vara i känslorna när jag vet att det både kan få brista och stängas igen utan att någon av barnen behöver vara med.

Gå i frid.
//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s