ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Barn · NPF · Rutiner · Vardagsliv

Känslan av skam

Varför är känslan av skam, så otroligt svår att göra sig av med? Jag är en sån person som har skämts hela mitt liv. Oftast å andras vägnar, när de inte haft vett att skämmas själva. Och det är i sig helt orimligt, för det har kunnat vara för folk som jag aldrig tidigare mött, för saker folk gör på film med mera. Varför ska jag skämmas och få lite ont i magen över deras idioti? Oklart. Men så är det ändå.

Nu mera är dock allt som oftast känslan av skam riktad mot mig själv, och vår familj. I situationer där man känner blickarna och tankarna från dem runt omkring. Jag tänkte på det senast igår.

Vi åker alltid och badar på badplatser där vi är ensamma. Just för att kunna slappna av och känna att barnen kan få härja utan att vi stör någon annan. Igår åkte vi till en badplats långt bort, med brygga och stor parkering. Vi kom dit sent på eftermiddagen, men det var ändå en hel del folk kvar då.

Och vi hade inte ens hunnit lämna parkeringen med vår packning innan jag kände skamkänslan komma över mig. Vi hade minimerat risken för energidränering redan på vägen dit, genom att dela upp oss på två bilar. Allt för att slippa bråken mellan barnen och ångesten i oss föräldrar. Och det var ett bra drag. Dock började de ju kivas i princip så fort vi klev ur bilarna.

De har en ljudvolym som är oväntat hög. Det är som att de inte förstår att deras grundläge i ljud är högre än omgivningens. Och när vi påpekar det, blir de arga och ledsna och förstår inte varför vi säger så.

Jag kände att jag fick lägga an en tjat-ton och eftersom våra barn inte alltid förstår det som andra barn i samma ålder gör, så fick vi påminna om väldigt mycket saker. Särskilt eftersom att det tyvärr inte räcker att påpeka 1 gång hur farligt det är att springa på en brygga. Eller att inte skrika så hela badplatsen hör vad som sägs runt vår picknickfilt. Jag kände att jag inte alls kunde koppla av och njuta av den vackra miljö vi befann oss i, utan satt med en konstant känsla av att vara beredd på att kasta mig iväg när impulserna på barnen slår till.

Idag ett dygn senare kan man väl ändå känna att det var värt det. Vi lärde oss ju massa saker, så som att bryggor får vi undvika ett tag till. Mini som generellt är lite badkruka fick upp ångan rejält i att springa ut på bryggan och hoppa i vattnet. Vilket gick rätt bra, eftersom att det var otroligt långgrunt. Men de flesta bryggor är ju inte det. Så nästa gång kanske hon springer ut och hoppar i där det istället blir livsfarligt för henne.

Vi konstaterade även att taktiken med två bilar är något vi ska använda oss av fler gånger. Även om det kan ses som en rejält onödig kostnad. Det är klart sura pengar. Så var det skönt att faktiskt kunna andas ut något på resan. Inte tjata och gnälla över barnen som retar upp varandra, mini som sparkar sina syskon från bilstolen och tjafset om vem som ska sitta var.

Jag fattar att en hel del av skammen sitter i mitt huvud. Jag fattar att jag inte kan läsa tankar. Men blickarna är för många och för långa för att känna att det inte betyder någonting. Vi kommer fortsätta att bada enskilt. Mycket skönare på alla sätt att kunna slappna av lite mer. Även om man så klart alltid måste vara på hugget på en strand med barn närvarande. Men det är ändå en annan känsla av avkoppling när man åtminstone inte behöver lägga energi på att försöka följa mallen.

En dag kanske jag helt har släppt känslan av att skämmas för att vi är som vi är. För det mesta gör jag ju inte det. Jag är väldigt öppen kring vår vardag och jag försöker att normalisera hur livet också kan vara. Jag är fullt medveten om att det som vi gör som är avvikande, beror på att vi berikats med Autism och ADHD i den här familjen. Och den delen skäms jag egentligen inte alls för. Mina barn är fantastiska och jag älskar dem precis som de är. Men i vissa situationer blir det så tydligt att vi inte alls följer de normer som alla andra gör. Kanske framförallt när man är på offentliga platser.

Och med den där känslan av skam följer en känsla av sorg. Jag blir så ledsen över att känna så. Blir så ledsen över att barnen ska behöva bli tjatade på när de egentligen bara är exalterade över platsen man är på. Fascinerade över omklädningsrum på stranden, över bryggor och imponerade över andras flytleksaker. Det är ju bara det, att ibland hade det varit skönt att bara smälta in. Bara vara en random familj vid en sandstrand som åker och sommarlovsbadar tillsammans.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s