Arbetsterapi · Foto · Studentliv · Tillbakablickar · Vardagsliv · Växthus och trädgård

Nästan som före pandemin

Idag har jag haft en riktigt social dag. Med människor som jag träffat på riktigt och inte bara kikat på via en skärm. Underbart. Som man har saknat det.

På förmiddagen hade jag förmånen att över en kopp kaffe och hembakat fika få ta del av en livsberättelse. Vi har en skoluppgift just nu, som handlar om livsloppet. Och människors liv och upplevelser är ju något av det mest spännande jag vet. Så det var en uppgift som passade mig. Och tänk vilken tur jag hade när den första jag tänkte på och ville intervjua, gick med på det.

Maskroshav. Så vackert när ängarna fylls av maskrosor här hemmavid

Så efter en riktig ”på landet”-vägbeskrivning som avslutades med ”När du kommer ut genom skogen, så är vår gård till vänster” så var jag framme. Och möttes av en vacker utsikt över sjön och ett fint gammalt hus man kunde känna historiens vingslag flyga igenom när man klev över tröskeln. Och ännu mer när samtalet började innan vi ens hunnit sätta oss, och jag fick veta om renovering och generationerna som gått där förut.

Att prata om ett helt liv på några timmar är ju egentligen orimligt kort. För ett liv är ju så mycket mer än bara några frågor på ett papper, även om jag hade knåpat ihop ganska många. Jag vet inte om det i skoluppgiften var meningen att det skulle bli ett samtal över frågorna eller bara en renodlad intervju. Men det blev i varje fall tack och lov ett samtal. Och det är fint att kunna mötas så där. Med 40 år emellan och ändå kändes det både längre och kortare stundtals.

Jag har just avslutat att skriva in svaren medans dem var färska. Även om jag behöver skriva ihop allting till lite mer löpande text, så finns åtminstone svaren inskrivna i dokumentet. Och jag känner en tacksamhet över att ha fått ta del av så mycket. Den jag intervjuade har jag känt i ganska många år nu. Men förut mer på ytan. Och efter dagens samtal mycket djupare. Det var fint.

Häggen blommar så praktfullt i min trädgård just nu. Här samsas både blodhägg och vanlig hägg tillsammans. Och det gör det ju extra fint med de rosa bland allt vitt.

Jag som lever som ständig tidsoptimist missade ju helt tiden och insåg plötsligt att jag var sen så slutet på intervjun blev lite abrupt kände jag själv i varje fall. Det är ju så mysigt att ta sig tid att bara prata. Så då flyger ju tiden lätt iväg.

Men min tid jag skulle till var att äta lunch med två kompisar. Och när gjorde man egentligen det senast. Så härligt, tur de var två när jag var sen. Så de ändå hade sällskap av varandra först. Och tur att de är lika pratglada som jag och helt kan relatera till att man fastnar i ett samtal.

Nu har vi levt med pandemin i över ett år, och att inte ses börjar ju bli det som känns mest normalt. Så det var härligt att känna en glimt utav det som var normalt förut och som förhoppningsvis blir normalt snart igen.

//Martina

En kommentar på “Nästan som före pandemin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s