ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Barn · Martina filosoferar · NPF · Tillbakablickar · Utmattning · Vardagsliv

Relationer – hur svårt kan det vara?

Häromdagen fyllde en av mina absolut närmaste vänner år. Hon är en sån där vän som vet precis vad jag menar när jag påbörjar en halv mening. Vi hade kunnat prata i telefon varje dag, om tiden bara fanns. Men vi hörs av på ett eller annat sätt i princip varendaste dag. En dag utan kontakt känns liksom halvt och konstigt. Och jag älskar att ha en sån vän.

Att ha någon som vet precis alla ens sämsta sidor, men som älskar mig ändå. Vilken dröm egentligen. När det kändes som att många försvann och slutade höra av sig, blev istället vår vänskap ännu starkare. Vi har liknande levnadssituationer, med liknande svårigheter hos både varandra och barnen. Och jag tänker att det är en av de saker som gör att vi verkligen fungerar. För att vi förstår innebörden av småsaker.

Ofta kan jag känna att jag behöver förklara mig en massa om jag ska svara på hur jag mår eller hur livet är. Eller vad som helst egentligen. När jag berättar något om vår verklighet möts jag ganska ofta utav frågande miner och ibland skräckslagna. Det är svårt att ta in, och svårt att förstå när man inte lever i det.

På samma sätt kan jag aldrig förstå hur det är att ha ett barn med diabetes, eller ett barn som sitter i rullstol. För det är inte vår verklighet. Och kanske är det just därför jag är så tacksam över att dela verkligheten med en vän.

Nu känner jag flera som har liknande levnadssituation. Det blir väl lite så att man dras till det som är bekant och lika. Och ska man kunna umgås med någon, så krävs det att den andre åtminstone har en förståelse för barnens, och vi vuxnas, fungerande.

Men ibland kan jag verkligen sakna mina gamla vänner. Jag tänker att om vi ses, så kommer man ändå känna tilliten. Jag vet att jag fortfarande skulle vara nära flera av dem. Kanske framförallt på grund av vår historia. Men historia är historia. Och även om det finns oändligt med fina minnen att plocka fram. Föralldel även ganska tunga minnen vi delat. Så är det ju detta med att vara en del av nuet.

Det känns så sorgligt att inte vara en aktiv del i gamla vänners barn. Dem som har sociala medier kan jag ju åtminstone se växa. Men vi har vänner, med barn som fyllt flera år, och vi har fortfarande inte träffat dem. Eller så har man inte sett dem sen de var bra mycket yngre. Och det känns sorgligt.

Jag begriper att jag inte hade orkat vara en aktiv del av väldigt mångas liv. Men jag saknar och sörjer det ändå. Detta gäller ju även nära släktingars barn. Och det är ju ännu tråkigare egentligen.

Men hur svårt kan det egentligen vara det här med relationer? Tydligen jättesvårt för det mesta. Jag tror att jag ibland skrämmer bort folk med min ärlighet. Jag orkar liksom inte för mycket av ”det är bra” när det känns som man ska implodera långsamt. Och kanske har jag varit dålig på att ta kontakt. Jag har haft så mycket med mitt, och det har tyvärr känts många gånger som att vi blivit mer och mer isolerade.

Detta är något jag känner igen från andra familjer med NPF. Så kanske är det ofta så. Att npf har en tendens att isolera. Men av någon anledning så ”upphörde” så många relationer ungefär samtidigt. Jag har kanske för all del inte hört av mig, men en relation är ju ingen envägskommunikation oavsett. Så livet kom väl emellan, som det så fint heter.

Och kanske grubblar jag en massa nu, men detta är något jag återkommer till då och då. Att det känns som att så många glider bortåt. Nu är det ju corona också, vilket ju inte underlättar. Men även innan dess så kändes det som att inbjudningarna minskade mer och mer för att helt försvinna.

Vi har haft 2 familjer i huvudsak, förutom vissa släktingar som vi träffat någorlunda regelbundet. Men ingen av dem bor så värst nära. Och det gör att det blir ett projekt att ses för att man behöver lösa en massa och förbereda barnen osv för att det ens ska vara möjligt.

Jag saknar fikainbjudningar och grillkvällar. Korta tillfällen inte så långt hemifrån. Kanske är problemet att vi oftast inte orkar ordna så mycket själva. Vårt hem är sällan presentabelt för någon annan. Särskilt inte i perioder när det är extra mycket med barnen eller vi är i en svacka rent energimässigt. Just nu är det så. Jag skäms över att vi inte orkar hålla ordning. Men jag vet också, med min utmattning alldeles för flåsande i nacken och med det år jag var sjukskriven med mig i bagaget. Att jag måste vara snäll mot mig själv. Jag och jag, vi måste vara snälla mot varandra här hemma. Vad är viktigast, att det är rent och fint överallt. Eller att alla har rena kläder, får mat varje dag och har en ren tallrik att äta på.

Det spelar i vardagen kanske inte så stor roll om det byggs ett diskberg, så länge det fortfarande finns något rent att äta på. Detsamma gäller kläder. Men det är inte till den miljön man vill ta hem folk på middag.

Jag vet att jag har flera fina vänner, och jag har lärt känna en bunt nu när jag började plugga. Och det är också viktigt. Att känna att jag har några jag kan vara Martina med, utan att barnen är med. Och det känner jag verkligen att jag har flera sådana.

Men jag hade ändå önskat att alla gamla vänner inte försvann. Och att någon bjöd in hela vår kaosartade familj ibland. Även om vi kanske inte alltid skulle orka tacka ja. Så hade det varit så otroligt skönt att känna att vi som familj, var önskad.

Fast bli bjuden för sakens skull vill jag inte. Ytligheter och plikt är inte det jag strävar efter. Relation, gemenskap, skratt och lite kaos. Det längtar jag efter.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s