ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Bakning · Barn · DCD · Foto · NPF · Sömn · Utredning mini · Vardagsliv

Andas tystnad

Klockan har visst passerat 1. Snart är den halv 2. Och jag har inte ens försökt gå och lägga mig. Jag vill inte riktigt. Tycker det är så skönt att sitta här i tystnaden. Eller tyst är det väl inte, vårt hus är fullt av husljud. Diskmaskinen som går i köket, kylen som brummar, någon lampa som surrar. Men det är ändå tyst. Inga barn som låter, inga djur som vill påkallas uppmärksamhet. Alla sover, utom jag.

Vi har haft några jobbiga dagar det sista. Och de har varit allt annat än tysta. Mini har varit inne i ännu en period av nattskräck. Och det tar så enormt mycket kraft. Både av henne och oss. Och det är så jobbigt när hon skriker i panik med uppspärrade ögon och man får inte trösta. Får inte röra henne. Bara ligga bredvid och prata lugnt, försöka väcka henne så att hon kommer ur sin panik och kan somna om igen.

Även på dagarna har låsningarna varit fler och större. Två morgnar i rad har vi haft låsning/sammanbrott som bestått av ca 20-30 min skrik i affekt över att något inte blivit som hon tänkt eller önskat. Och man lirkar, och försöker lugna. Försöker bekräfta hennes känsla och bemöta. Men det är verkligen inte alltid så lätt.

Igår hade hon lugnat sig och äntligen kommit till soffan och var nöjd med tvn. Jag kunde gå för att göra välling och kom tillbaka med fel flaska. Jag hade nämligen köpt en ny sorts flaska för att testa. Den skiljer sig egentligen inte jättemycket från dem vi haft innan. Men då hon biter sönder napparna på löpande band blev jag tipsad om att denna skulle hålla bättre. Men hon accepterar den inte fullt ut. Inte ännu.

Så jag andas tystnad inatt. Njuter av att bara ha ljud som inte tjatar, skriker eller bråkar.

Dessutom fick jag äntligen till lite tid till att baka. Knådade en deg för hand och la på jäsning till imorgon. Älskar känslan av nybakat bröd till frukost. Och framförallt känslan av att få knåda degen och se en kletig massa bli till en färdig degklump. Jag gjorde som jag alltid gör och höftade fram ett bröd. Så det återstår att se om det blir bra eller ej. Men det räknar jag med, att det blir bra alltså. Så oerhört trist start på söndagen annars.

Vi har haft vabb av olika barn här hemma nu i 2 veckor. Hosta och ont i halsen. Mini är den enda som varit sjuk hela tiden. Hostan har varit bestående men feber har hon haft nån enstaka dag då o då. Och sen har de andra barnen haft varsin vecka. Och nu lagom till helgen blev jag med dålig. Mini hostar fortfarande regelbundet, så det är bara att boka av sjukgymnastbedömningen som vi skulle till på måndag. Förhoppningsvis kan vi få en tid relativt snart igen. Just motoriken känns viktig att få stöttning i tidigt så vi kan ge henne de bästa förutsättningarna vi kan.

Nu känner jag tröttheten smyga sig in i mig. Märker att jag sitter och gäspar. Så det är väl bäst att försöka göra sig ordning det sista och krypa ner hos mini och maken. Mini tar ju ingen hänsyn till att jag valde att stanna uppe i tystnaden alldeles för länge. Hon lär väcka mig senast klockan 6. Har jag tur dröjer det till halv sju. Men jag misstänker att det blir som vanligt nånstans strax efter 5.

Jaja. Tre timmar sömn är ju också skönt.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s