ADHD · Allmänt · Foto · funkisveckan · NPF · Rutiner · Studentliv · Tillbakablickar · Utmattning

Funkisveckan: Skola/Förskola

Lördagens tema var skola och förskola. Men av olika anledningar har det inte hunnit skrivas förens nu. Och jag skulle ju kunna skriva en hel del på det ämnet. Det har varit många turer kring barnen och det finns saker både att hylla och att klaga på. Men jag tänker att jag ska fokusera på mig själv. Hur min skolgång har varit genom livet och hur min ADHD påverkat min skolgång när jag trots allt kunnat sitta still för det mesta.

När man säger ADHD tänker många på den där eleven i klassen som inte kunde sitta still. Myror i rumpan och svårt att låta bli att prata utan att räcka upp handen. Kanske tillochmed någon som störde och var jobbig. Det är nog den klassiska fördomsbilden av ADHD.

Det betyder inte att det inte är sant. Men det är långt ifrån så det är för alla med ADHD. Så detta inlägg kommer handla om elever som mig. Som kunde sitta still. Som för det mesta räckte upp handen innan den pratade. Men som också har ADHD. En del av min ADHD har alltid varit att jag gillar när det är tydliga regler och riktlinjer. Och det var det i skolan. Man skulle sitta på stolen, och man skulle räcka upp handen och man fick inte prata rakt ut. Så för det mesta gjorde jag precis så som man skulle. Men däremot så har jag garanterat pratat rakt ut ett antal gånger med när jag blivit för ivrig. Men jag minns inget specifikt tillfälle.

För grejen är, att även om jag var lugn och satt still. Så var det inte lugnt inuti huvudet. Jag hade ständigt ett sjå med att hålla fokus fullt ut på lektionerna. Särskilt om det inte var ett särskilt intressant ämne i mina ögon. Dock tyckte jag, och tycker fortfarande att det är väldigt roligt att lära sig nya saker. Så på så sätt underlättade det ju helt klart en hel del vad gällde skolan. Jag har också alltid älskat svenska, att läsa och att skriva. Och det har nog verkligen räddat mig många gånger.

För svenskan är ju grund i de flesta ämnena. Och det underlättar väldigt mycket när man tycker att det är kul att skriva och dessutom är rätt duktig på det. Jag lärde mig även tidigt att jag hörde läraren väldigt mycket bättre när jag ritade lite samtidigt. Jag höll mig dock alltid i marginalerna, men det gjorde att jag kunde lyssna. Med mina glasögon nu som vuxen så förstår jag ju att jag skapade en egen anpassning iform av en koncentrationshöjare. Men det förstod jag ju inte då.

Jag for ofta iväg i tankarna och jag minns fortfarande med fasa när jag inte hade lyssnat på vad som sades, men ändå fick för mig att jag kunde svaret. Och svarade något helt annat än svaret var. Och hela klassen skrattade. Jag kan fortfarande känna skammen bränna. För jag visste ju att jag inte hade lyssnat på vad de sa. Men jag hade så svårt för att hålla fokus.

Fram tills högstadiet gick det rätt så bra generellt. Jag pluggade hemma lite grann, men inte supermycket. Oftast räckte det att jag varit med på lektionerna för att jag skulle kunna svara på frågorna eller klara proven. Jag har aldrig varit toppen på läxor. Jag gjorde nog en del, men långt ifrån alla. Särskilt inte efter jag började högstadiet.

När jag började högstadiet så gick sjuan väldigt bra. Men i takt med att kraven ökade, sänktes min prestation. Franska tillexempel gick jag från MVG i sjuan, till VG i åttan till knappt G i nian. Detta var något liknande som hände i flera ämnen. Och det största problemet var nog att plötsligt räckte det inte att bara lyssna, utan jag var tvungen att anstränga mig för att kunna plugga och jag hade ingen bra strategi för det.

En av de fraser jag dock minns från franskan är ”excusez-moi que je suis en retard”. Ursäkta mig, jag är sen. Vilket vi fick säga när vi kom in sent till lektionen. Det hände både en och sju gånger. Så den har satt sig. Dock ingen fras jag haft jättemycket nytta av senare i livet. (Inte för att jag inte ständigt kommer i sista stund. Men ingen har nånsin krävt en ursäkt på franska).

När jag sitter så här som vuxen med facit i hand, så förstår jag att jag brände ut mig första gången i högstadiet. Mina betyg sjönk, och jag mådde inte särskilt bra. Mina klassföreståndare vet jag reagerade. Särskilt efter att jag hade skrivit en ganska självutlämnande novell på nationella provet i nian. Och även om jag inte tänkte så när jag skrev den, så kan jag ju se nu att det kanske var ett slags rop på hjälp.

Jag fick ändå helt ok betyg i slutändan. Och kom in på den linje jag ville på gymnasiet. Och det är ju så klart bra. Men det känns ändå sorgligt när jag tänker på den där tiden i högstadiet. Och jag kan inte låta bli att undra om någon skulle förstått idag, när det är så mycket mer kunskap bland lärarna vad gäller just tjejer med diagnos. För det hade verkligen hjälpt mig att få veta att jag inte var dum i huvudet som inte klarade saker lika bra som de andra i klassen. Det hade så otroligt mycket hjälpt att veta att jag var smart, men att jag har en funktionsnedsättning som gör att koncentrationen brister.

Som sagt, med facit i hand så kan jag ju förstå vissa beteenden och saker jag gjorde då. Som kändes helt rimliga då, men kanske inte nu. Jag var väldigt vig som barn, senare fått höra att jag har tendenser till överrörlighet. Men jag kunde i varje fall lägga upp både en och två fötter bakom nacken fram till åtminstone sexan. Sen blev det svårare och svårare och nu är det närmaste vig jag kommer vigsel. Och även den är ju snart tio år sedan.

Men just detta med att jag var vig, gjorde ju att jag var både smidig och jag var dessutom ganska nätt. Så när min snilleblixt kom att testa om jag fick plats i mitt skåp. Så både testade jag, och fick dessutom plats. Jag var nog egentligen en ganska blyg och tillbakadragen tjej hela högstadiet. Jag observerade mycket och jag studerade många andra. Men bortsett från några få som jag umgicks med så gjorde jag nog inte mycket väsen av mig.

Däremot så vet jag att jag en gång drog väck benet för en klasskompis som vägde på stolen. Vi satt vid samma bord och han satt bredvid och vägde på stolen. Något som tog massor av min koncentration att inte fokusera på. Jag bad honom sluta och sa att jag skulle dra tag i benet annars. Självklart fortsatte han ju ändå. Troligen snarare taggad än rädd över mitt hot. Men tja, jag drog tag och jag tror inte han ramlade så värst, det minns jag inte. Men däremot minns jag att när en annan klasskamrat vägde och jag sa samma sak, så kom ett rop ”Gör som hon säger, för hon kommer göra det”. Sen vägde ingen mer på stolen bredvid mig. Så det funkade ju uppenbarligen.

När det var dags att välja till gymnasiet insåg jag rätt fort att jag måste välja något jag tycker är kul och som är mycket praktiskt. För som sagt, jag var utmattad även om man kallade det skoltrött redan från högstadiet. Så jag valde media, och senare inriktning grafisk kommunikation. Det var nog mitt smartaste val jag kunde göra. För på så vis fick jag bra betyg i en massa praktiska ämnen som jag tyckte var roliga. Och höjde på så vis hela mitt betygssnitt. Även om jag alltid var inne med mina arbeten i sista stund, eller ibland lite för sent. (Detta har jag förövrigt hört i föreläsningar om tjejer och ADHD att det är ett observandum, att någon alltid gör saker i sista stund).

Dock blev det samma sak här. Sista året kraschade jag mer eller mindre igen. Skillnaden i gymnasiet var att jag regelbundet gick och pratade med skolsköterskan. Jag skulle först prata med kuratorn, men vi klickade inte alls. Men däremot skolsköterskan tyckte jag mycket om. Så jag gick dit regelbundet och pratade. Vilket höll mig över vattenytan. Men inte heller hon snappade upp att det var en odiagnostiserad ADHD som gjorde att jag kraschade.

Direkt efter studenten flyttade min dåvarande pojkvän och jag ett antal mil bort till en liten ort på landet. Och där kunde jag börja läka. Första halvåret jobbade jag nästan ingenting. Och sakta men säkert mådde jag bättre igen. Sen sökte jag till högskola. Läste ett halvår av musikdidaktik. Det var i princip bara roligt. Jag fick lite högskolepoäng för att leka kändes det som. Men jag behövde nog det där halvåret.

Med lite blodad tand sökte jag därför in till kulturledarprogrammet. Och första kursen i musikvetenskap gick helt ok. Sen började jag läsa konstvetenskap och det var intressant. Men inte tillräckligt för att jag skulle klara av alla de studier som behövdes. Och ännu en gång kände jag mig korkad och jag tänkte att jag kommer aldrig kunna läsa på högskola. Det är inte min grej.

Så jag började jobba istället. Och efter ett antal år inom olika vårdande arbeten valde jag att läsa på vuxengymnasium först till personlig assistent. Och senare till undersköterska. Det mesta dessutom på distans. Det var först bara ångest. Jag saknade ännu en gång all form av studieteknik och det där med att påbörja en kurs direkt, när man hade massor av veckor på sig. Det gick absolut inte. Många gånger gjorde jag i princip hela kursen sista veckan. Så tänk vad snabbt jag hade gjort klart min utbildning om jag hade påbörjat kurserna direkt. Det fungerade nämligen så att jag gjorde en i taget och när en var klar fick jag nästa. Men så jobbade jag nu alltså inte, och istället tog hela utbildningen längre tid än nödvändigt.

Och efter jag blev klar undersköterska tänkte jag definitivt aldrig plugga igen. För det var inget för mig.

Men så gjorde jag den där utredningen 2019, som visade att jag hade ADHD. Och den visade att jag var smart och att det inte var intelligensen som varit problemet. Även om jag hela tiden hade känt så när jag gick i skolan.

Så som ni vet, 2020 vågade jag söka högskola igen och jag kom in på arbetsterapeututbildningen. Och denna gången fungerar det. Kanske inte min studieteknik alltid direkt. Den är fortfarande ganska kass. Men jag klarar kurserna, och jag klarar dem ändå rätt bra. Och jag inser mer och mer, att jag kan mer än jag tror. Jag har ju så klart enorm nytta av att ha jobbat inom vården så länge, och jag har jättemycket nytta av vår funkisfamilj och den erfarenheten. Men framförallt, så vet jag nu att jag lär mig på ett annat sätt. Jag har för första gången stöd för min ADHD i skolan. Den hjälp jag framförallt får är att jag har kurslitteraturen via legimus. Alltså talbok. Även om rösterna generellt måste köras på snabbare hastighet för att jag inte ska bli galen. Så funkar det ändå rätt bra. Jag läser ibland i talböckerna med. Men det är skönt att kunna ha alla skolböckerna samlade på ett enkelt sätt.

En av alla teckningar som blivit under mina föreläsningar. För det mesta blir det dock mer kluddande och inget sammanhängande.

Just detta att jag lär mig på ett annat sätt, är en sån sak jag växte upp med. ”Man kan inte läsa läxor och plugga när man har musik på”. Jag fick panik när det var tyst. Det gör jag fortfarande när jag ska läsa något jag inte valt själv. Jag har nästan alltid lite ljud på för att koncentrera mig.

Jag ritar under lektionerna för att hålla fokus framför datorn. Alternativt spelar jag på mobilen. Jag spelar tankespel för att hålla koncentrationen uppe och stimulera hjärnan. Låter väl kanske konstigt, men ack vad det hjälper mig. Och även om jag som barn i klassrummet satt mer eller mindre still. Gör jag det inte längre. Dels gör min smärta att jag inte kan sitta för länge på samma sätt. Men att röra sig är också ett sätt att hålla mig vaken och koncentrerad så jag hör. Jag ler åt det ibland. När jag ser alla andras bilder på zoom. Hur jag på vissa ibland undrar om bilden fryst, för de sitter så lugnt och koncentrerat. Och så är det då jag, som ständigt är i rörelse. Och som släppt den blyga tillbakadragna skoltjejen och som istället ofta är den som pratar och svarar. Jag hatar när det blir tyst och ingen säger något. Så ibland börjar jag svara på frågor jag inte riktigt kan svaret på, men relativt ofta kommer jag nog ändå fram till något ganska korrekt i min utläggning.

Det var lite nedslag i min skolgång. Och som avslutning vill jag bara säga att jag är så otroligt tacksam för min utredning och satta diagnos. För hade jag inte fått den, hade jag inte vågat läsa igen. Och då hade jag missat en väg, som känns så rätt i hela kroppen. Och jag hade fortfarande gått och trott att jag inte kan plugga. För det kan jag, bara inte alltid på det traditionella sättet som anses rätt.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s