ADHD · Allmänt · Autism · Barn · funkisveckan · NPF · Rutiner · Vardagsliv

Funkisveckan: Kommunikation

Dagens tema är kommunikation. Och jag har funderat en hel del på vad jag ska skriva. För kommunikation är ju så himla mycket mer än att bara prata. Någon som inte pratar med ord, kan ändå kommunicera genom att visa vad den menar med hjälp av bilder, eller genom kroppsspråket tillexempel att peka, teckna eller vissa ljud. Ibland är kommunikationen begränsad till att förstås av några få, och ibland är den tydlig för många.

Men hur kommunicerar då vi i den här familjen? Alla mina barn är talande. Dock har min minsta ännu lite svårt med uttalet av många ord då hon har svårt för vissa bokstäver. Och vissa ord gillar hon helt enkelt bättre sina egna varianter. Hon varvar också svenskan med mycket engelska. Och blandar hej vilt när hon pratar. ”Mamma, var är mina toys” eller ”Fem little monkey hoppade i bädden” är två exempel på vanligt förkommande blandningar. Andra lite roliga ord hon säger är Holaho (telefon), nennet (klänning) och blåb (mjölk).

Vi förstärker som jag skrev om igår, en del med bilder, för att det inte ska bli för mycket ord att ta till sig. Och det gäller oavsett ålder. Ibland blir intrycken för många och då blir det extra svårt att komma ihåg information som man samtidigt måste läsa. En bild är oftast lättare rent visuellt att komma ihåg. Det gäller mig själv med för all del. Jag kommer allra bäst ihåg de föreläsningar där det varit både bild och text. Och gärna lite roliga bilder eller liknande. Där det händer något. Det visuella är jätteviktigt i mitt lärande. Märker att min koncentration försvinner rätt fort när det bara är någon som pratar och powerpointen är mest stödord. Dock kan det ju vara intressant och fånga mig ändå. Men oftast tycker jag det är lättare att bara lyssna och göra något helt annat samtidigt om det bara är text. Så hör jag lättare.

Men för att återgå till kommunikationen. Så är det ibland lättare att skriva än att prata. Mitt äldsta barn skickar jag sms till och skriver att det är middag, snarare än går in i hans rum. Även om det är precis intill. Det är ett sätt som fungerar bättre för oss än om jag går dit och ”tjatar”. För det är ju det där med att avbrytas mitt i något man håller på med. Om jag kommer in och säger till behöver han rikta koncentrationen omedelbart mot mig och kanske då störs mitt i något han gör. Vilket skapar onödig konflikt. Om jag istället skickar ett meddelande, så läser han det i glappet när han är mottaglig. Och konflikten uteblir i regel. Jag hade gärna skickat meddelande även till dottern, men hon har ingen sådan kommunikationstjänst på sin telefon ännu.

Det är samma för mig. Jag har lättare för att prata i telefon tillexempel om jag vet vad personen vill. Vissa personer kan jag prata med hursom, men det är inte jättemånga. Jag kan i ärlighetens namn ibland välja att inte svara i telefonen för att jag inte vet vad det gäller. (Även om det är någon jag tycker om och antagligen hade gillat att prata med). Och vissa dagar spelar det ingen roll alls, medan det vissa dagar är helt nödvändigt för att jag inte klarar för många överraskningar just då. Och okända nummer svarar jag helst inte alls på om jag inte vet att någon ska ringa.

Men kommunikation är så mycket mer än att bara använda ord. Det är att lära sig läsa av vad någon menar genom att tolka det som inte sägs. Det som är kroppsspråk, en blick, ett beteende. Den här typen av kommunikation tar nog mest kraft av mig. Detta med att hela tiden försöka läsa av signalerna, om vilken sinnesstämning barnen är i. Jag hör på sättet dörren stängs och hur stegen låter när de kommer hem om det varit en bra eller dålig dag i skolan. Ibland blir det extra tydligt när det läggs till några sura toner eller en jacka som flyger längs golvet.

Men oftast är det just att kunna bryta i tid. Lära sig att se den tysta kommunikation barnet själv inte ens förstår att den gör. Ack vad arga mina barn blir ibland när jag avslutar en lek eller aktivitet när de inte alls känner sig klara. När de känner att de mår bra och verkligen vill fortsätta. Men jag ser att nu är gränsen på väg att korsas, till när det inte längre går bra och det istället byts mot bråk eller sammanbrott.

Att hela tiden behöva lägga energi på socialt samspel tar mycket kraft av barnen. Att hela tiden aktivt behöva tolka och försöka förstå omvärldens ansiktsuttryck, och kroppsspråk. Förstå det som är ironi eller underfundigt. Vissa uttryck och metaforer har de lärt sig. Kasta inte sten i glashus är ett sånt uttryck som de både kan använda och förstår.

Men när man har autism, så är det vanligt att man tolkar saker bokstavligt. Och det kan ju skapa ganska roliga situationer och samtal. Och det gör också att man själv blir väldigt medveten om hur och vad man säger. Jag älskar ironi och det är inte en superkombination med autistiska barn. Samtidigt som det är viktigt att de lär sig någonstans där det inte gör så mycket att det blir fel.

En klassisk konversation som visar på det där med just bokstavstolkning och att se världen och meningar på ett annat sätt. Är ett samtal för nåt år sedan mellan min stora tjej och mig. Vi hade ätit bullar och det fanns en kvar till henne. Jag bad henne lägga den i påsen. Och det gjorde hon aldrig. Så jag bestämde mig för att låta den vara så hon fick förstå varför man ska lägga in bullar som blir över. Senare ville hon ha sin bulle igen.

– Var är min bulle?
– Den ligger på fatet och torkar.
– Jaha, hade den blivit blöt?

Så självklar tolkning ändå. Men också så underbar. För mig var det så självklart vad jag menade. Men för henne så självklart att om något torkar, måste det varit blött från början.

En annan fälla jag ständigt faller i, är den där man överdriver för att få fram sin poäng.
-Nu spiller du på hela bordet!
-Nej det var bara den här lilla delen.

~~~~
– Du är kladdig i hela ansiktet, gå och tvätta dig.
– Du hade fel, det var bara runt munnen.

Ni förstår poängen.

I vår familj är det såklart mycket kommunikation sinsemellan. Vissa dagar lite väl mycket kommunikation, då våra barn låter konstant. Antingen för att de vill berätta något, eller för att de leker något och pratar med sig själva i leken, eller för all del pratar med något spel de spelar.. Eller bara sitter och sjunger med i någon låt som spelas i deras huvuden. Just trallandet roar jag mig också med. Ständigt någon otippad låt som börjar spela.

Men det är också en himla massa kommunikation jag hade önskat att jag slapp. Den som är med alla vårdkontakter. Missförstå mig rätt, vi har vårdkontakter som är fantastiska också. Senast igår pratade jag med de stora barnens psykolog och hon är helt underbar. Så otroligt lätt att prata med och tack och lov hänger hon med bra när min hjärna byter ämne snabbt som vinden för att hinna få sagt allt som ska komma ihåg att sägas.

Men vi har också en massa vårdkontakter som det känns svårt att prata med. Som inte förstår helt och hållet. Där man inte känner att journalanteckningen som skrivs efteråt är densamma som det samtal jag själv deltog i. Och man orkar inte hålla på att skicka rättningar. Framförallt tar det så mycket energi när man hela tiden ska behöva lägga så mycket energi på att försöka förstå vad de menar och inte. Och på att säga saker så de verkligen inte kan misstolka vad man menar.

Man måste liksom slåss för sin rätt många gånger. Och framförallt är det väldigt många instanser, samtal, tider, medicinförnyelser osv som man hela tiden ska hålla koll på. En massa kommunikation man får extra på sin att-göra-lista som funkisförälder. I år har vi tillexempel i genomsnitt haft minst ett vårdmöte antingen via telefon eller på plats varje vecka. Dels för barnen, men vissa även för oss själva. En vecka som är utan känns det som att jag glömt något när jag skrivit planeringen för veckan.

Till sist, så kan även kommunikation hoppa upp och bita dig i näsan. Vi har kämpat mycket med att få vår minsta att använda ord istället för ljud. För hon kan orden och vet hur hon använder dem. Men stundtals kommunicerar hon bara med ljud. Och ljuden är otroligt lika för ja eller nej. Det handlar om nyanser. Vi uppmanar henne då med orden ”Prata med munnen”. Och det är en replik hon minsann plockat upp. Gärna vid femsnåret när hon väcker oss och man verkligen inte orkar säga något annat än mhm som svar på något. ”Prata med munnen mamma!”. Och det är ju bara att tvinga sig till det då, för hur ska hon annars själv kunna följa den uppmaningen?

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s