Allmänt · Barn · Myofasciellt smärtsyndrom · Smärtresa · Vardagsliv

Jag är så sjukt trött på att ha ont jämt. (Ett riktigt gnälligt och eländigt inlägg).

Jag är så trött på det här nu. Trött på att ha en kropp som inte fungerar som jag önskar. Trött på att ha ont. Trött på att känna att kroppen inte samarbetar. Och samtidigt orolig. Orolig för att det ska vara något allvarligare som är fel än jag vågar tänka på.

Om man bortser från tillfällena när jag opererats och fått starka morfinbaserade mediciner. Så har jag inte varit på helt nolläge i smärtskalan sedan 2011. Dock är ju mitt nollvärde det som andra nog skulle klassa som 1-2. Man vänjer sig och perspektiven förändras.

Jag är så van vid att ha ont och tänker egentligen knappt på det i vardagen om det inte är mer än 3. Klagar sällan om det ligger under 5. Men nu har min smärtnivå höjts mer och mer hela tiden. Och nu är det snarare 2-3 som är mitt standardläge. Denna veckan har smärtan legat på 5-6. Och det är så oerhört frustrerande, slitande och tungt. När smärtan liksom inte sänks utan bara fortsätter att ligga och gnaga där i bakgrunden.

Häromdagen var det uppe på 7. Och maken fick göra en insats och försöka massera upp knutar med liniment. Det hjälpte en liten stund. Tack och lov. Min vänsterhand och delar av armen var mer eller mindre bortdomnad i flera timmar innan makens insats. Och då blev jag lite rädd. Vad är det som händer?

Det blir liksom inte bättre. Känns som det bara går åt fel håll. Och jag gråter. Inte alltid för smärtan, men för uppgivenheten. För mitt i all smärta ska jag förväntas fungera. Denna veckan ska jag utöver vardagen skriva en tenta. Och det hjälper inte om jag hamnar i ett skrivflow. När fingrarna svullnar och axlarna värker kan jag inte skriva hur mycket jag än vill. Aldrig varit så tacksam för min ADHD som ger mig särskilt stöd på utbildningen. Denna tentan är den första jag bad om extra tid på. Och läget kunde inte varit bättre. Även om det just denna veckan faktiskt inte var min ADHD som satte de största käpparna i hjulet.

Jag varvar mellan min elektriska värmekrage som ligger över axlarna och lite ner över armarna och lite på ryggen. Värmefilten. Spikmattan. Medicin som inte hjälper. Försöker göra långsamma övningar för att stretcha, mjuka upp. Hjälper kortsiktigt med alla insatser.

Och här sitter jag och gnäller. Men jag måste få ur mig alla känslorna. Måste få ner det i ord. Blundar och skriver. Värmen ligger över axlarna och egentligen borde jag sluta. Men samtidigt borde jag skriva hela dagen. Fast kanske snarare på min tenta än detta. Men här kan jag skriva utan att tänka. Bara låta fingrarna dansa över tangenterna och som i en dimma låta orden flöda.

Jag är så sjukt nedra less på det här. Jag har tagit prover och jag har läst provsvaren. Några avvek, men jag fattar inte vad de betyder i sammanhanget med smärtan. Jag väntar på att läkaren ska höra av sig. Men borde kanske ringa själv igen. För just i detta läge bryter jag snart ihop. Behöver få göra en riktig utredning. Vill att de ska kolla allt och försäkra sig om att de hittar rätt svar.

Men vården är överbelastad fortfarande så gissar att det kommer ta tid.

Gråt och kom igen. Det känns som mitt ord i livet.

Så svårt att veta också vad som gör saker värre och vad som gör det bättre. Ibland har rörelse och kroppsarbete gjort att kroppen mått bättre och smärtan släppt lite. Men ibland har det blivit precis tvärtom. Allting ökat och blivit sju resor värre. Det är en chansning varje gång.

Jag tror jag ska försöka sätta en deg. Det är ju åtminstone väldigt positivt rent psykiskt. Och lite sjukgymnastik för fingrarna med.

Usch, vet inte ens om jag borde publicera detta. Känns så otroligt negativt och trist. Bara en massa gnäll. Men just detta med min smärta pratar jag inte så mycket om. Det syns sällan att jag har ont. Jag är ju så van. Men nu det sista har jag klagat mycket mer igen här hemma. Och oron över att det skulle vara något farligt hjälper väl knappast.

Känns också lite bittert på nåt sätt att äntligen börja läsa en utbildning jag verkligen vill klara av och få jobba med. Och så sitter man här i slutet på första terminen och undrar om jag ens kommer klara av att arbeta när jag väl är klar.

Jag kanske inte verkar så positiv, men jag är ändå under hoppet av att allt ska lösa sig. Att de ska hitta rätt om jag bara väl får komma till rätt instans. Och jag vet att jag är stark. Annars hade jag aldrig orkat så länge. Men det tär på psyket i längden att aldrig hela få slappna av och vara helt smärtfri.

Och nu blev det dessutom alldeles för mycket med en pissig morgon där alla barnen hamnade i något slags upplösningstillstånd. Den ena ville inte till förskolan, ville ingenting. Och ställde sig och illvrålade på gården när vi väl kom fram till förskolan. Fick lyfta in henne och tack och lov vände det när hon såg fröken.

De andra två bråkade mest varandra. Och jag orkar inte ens förklara.

Men jag grät så smått redan i bilen på väg mot skola och förskola. Grät för smärtan, för jobbiga morgnar och för att jag ännu en gång skäms av att vi var så himla sena. Spelar ingen roll hur tidigt vi tar oss upp. Alltid är det någon som vägrar samarbeta. Eller något som fallerar hela dagen. Så som när det är fel strumpor man hittar och som är rena.

Nä nu har tårarna slutat rinna och börjat torka längs kinderna. Så nu är det dags att fylla på med medicinen och sätta den där degen.

//Martina

4 kommentarer på “Jag är så sjukt trött på att ha ont jämt. (Ett riktigt gnälligt och eländigt inlägg).

  1. Det finns program som arbetar med att du pratar in text och datorn skriver åt dig. Kan bli fel ibland, men borde ju underlätta just skrivandet.

    Gilla

    1. Ja kanske. Men hade nog inte hjälpt. När smärtan är för stark kan jag inte koncentrera mig på att prata eller läsa.

      Skriver (när fingrarna funkar) snabbt. Så ofta kan jag ta i fatt genom hastighet.

      Så förhoppningsvis går det. 🙂

      Men tack. Det var ett tips jag inte tänkt på. Värt att ta med om ”bara” fingrarna bråkar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s