Allmänt · Släktforskning · Tillbakablickar · Vardagsliv

Att söka sina rötter

Min farfar var en fantastisk släktforskare. Han hade inte tillgång till en massa digitala hjälpmedel som finns nu, men lyckades ändå leta sig hela vägen ner till 1500-talet. Där fann han Povel som hade vandrat från Småland till Värmland. Tyvärr vet vi inte var hans släktforskning tog vägen. Kanske har den kastats av misstag när farmor och farfars hus rensades. De hade enorma mängder papper som försvann.

Kanske ligger den i min egen källare gömd bland en mängd papper som jag fick ta med mig för att gå igenom. Det är många år sedan nu. Och de har följt med mig i 4 flyttar utan att jag har tagit mig tiden. Jag har i ärlighetens namn glömt dem under långa perioder och ignorerat dem under andra. Men nu har jag fått lite blodad tand. Så risken är väl att jag hamnar där bland alla mina lådor nu under min hemtentavecka. Fast troligen inte, för de står himla jobbigt till i källaren. Inte direkt lättåtkomliga.

Att farfar var så duktig har jag väl vetat, men inte på riktigt förstått förens när jag själv började släktforska. Jag har hållt på lite till och från. Varit intresserad och fascinerad ganska länge. Men det var först när maken och jag insåg att vi delade detta intresse som det blev lite roligare igen.

Det blir i omgångar som jag går in i något slags hyperfokusläge och tycker det är jätteroligt ett tag igen. Särskilt mycket gillar jag när man hittar saker som gör namnen till mer än namn. Ett yrke, en gatuadress. Ett dokument om när de flyttade till Amerika eller när någon ansökt om att få ge barnen sitt namn, trots att de inte var hans rent biologiskt.

Jag älskar att följa trådar och leta mig ut i grenarna. Inser tillslut att jag nog hamnat lite väl mycket på flanken och ändrar fokus igen. Det finns några som har bitit sig fast extra mycket. Några som varit lite svårare att hitta av någon anledning. Och känslan när man äntligen finner en lösning är så otroligt härlig.

Jag kämpar på via de digitala kanaler som finns. Och det är lätt att gå fel bland personerna. Lätt att råka koppla fel person och på så vis få fel släktingar i sitt träd. Det gäller att vara uppmärksam och inte bli så ivrig att man missar klockrena märkligheter. Så som att någons hustru är 200 år äldre än maken. Eller att barnen fötts innan modern.

Men lika mycket som jag tycker om att se att någon varit skräddare eller bonde. Lika mycket kommer sorgsenheten över alla dessa barn som dött tidigt. Mödrar som dött i barnsäng och människor som dött i sjukdomar som nu inte hade varit något bekymmer att bli frisk ifrån.

Fyra lite roliga släktforskningsgrejer just nu är förövrigt.
1. Jag hittade en släkting med exakt samma för- och efternamn som min systerdotter. Det är exakt 130 år emellan dem. Och det var inget vi visste om när de valde just det namnet.
2. Jag fick hela tiden träffar i släktträdet med ett annat träd. Och kunde konstatera att det var en syssling som jag hade koll på hans pappa. Men inte just honom. Så jag blev extra glad åt denna nya facebook-vän. Och att på något vis ändå knyta samman släkten lite.
3. Jag insåg att det fanns en äldre släkting kvar som jag inte trodde levde, som kanske kan ge mig lite svar på frågor jag undrar över. Så jag måste ta tag i att höra av mig, innan det är försent.
4. Jag hittade äntligen lite rötter till min danske morfar. Det var verkligen en sann glädje. Vi vet så lite, och det är så roligt att äntligen kommit vidare. Jag har försökt tidigare utan lycka. Men nu så.

Det är verkligen häftigt med människors liv och öden. Det har alltid varit en av de bästa grejerna med mitt jobb i vården. Att få höra deras berättelse om livet de fått leva. Och kanske är det också därför jag gillar släktforskningen. Just att hitta små vingslag från historien. Och jag önskar så att de kunde berättat mer om sina öden.

Jag önskar mycket med forskningen. En sak jag länge längtat efter var ju att hitta morfars släktled. Och det börjar ju bli sant. En av mina största önskningar är dock att finna farfars släktforskning. Det är verkligen en skatt som känns förlorad. Men kanske dyker den upp där man minst av allt förväntar sig. Än har jag inte tappat hoppet fullständigt.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s