ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Barn · Martina filosoferar · Mental baksmälla · Tillbakablickar

En julreflektion

Så var den då över. Denna corona-präglade julhelg. Och sociala medier bjuder på en härlig samling av nya sätt att fira på. Enormt många som firat utomhus, julbadat, träffats på en julpromenad och dylikt. Det är även många som uttrycker sin stora sorg och saknad över att julen inte alls är så som den brukar vara. Som saknar huset fullt av släktingar och traditioner. Men samtidigt många som verkar ha hittat hem till nya traditioner att ta med till kommande år.

Samtidigt läser jag i grupper för oss med barn som har autism och ADHD att många haft den bästa julen på länge. För första gången har de kunnat skippa alla krav, långa resor och många människor som inte brukar vara där. Dessutom kunnat med gott samvete servera den mat som barnet gillar bäst (vilket ganska ofta inte är det som finns på det traditionella julbordet).

Men varför firar inte bara folk så om de behöver för att må bra? Det är ju lätt att tänka. Och många av dem jag läst om som haft sin bästa jul på länge har insett att de faktiskt kan ha en lugn jul med lite mindre stress och med barn som faktiskt klarar av att delta. Så för dem var det en ögonöppnare. Men det är inte alltid så lätt för andra att förstå eller acceptera att ens familj inte klarar av en ”klassisk jul”.

Generellt är det ju inte bara julen som man får kommentarer om att man inte gör på det sätt som förväntas. Utan det är i de flesta situationer. Att ha barn som inte följer normen gör att man får utstå en hel del kommentarer och blickar. Och ofta kämpar man på för att passa in i den där normen som alla andra är i. Göra som det förväntas och ta smällen av mental baksmälla efteråt.

Det är egentligen ganska sorgligt. Att så många oberoende av varandra vittnar om att de för första gången kunnat slappna av på julen. Och att så många insett att de skulle kunna göra julen så mycket bättre för sina barn.

I vår familj tycker jag nog att våra diagnoser på papper gjort att det varit lättare att förklara varför vi inte alltid gör som det förväntas. Men i väldigt många år kämpade vi oss blå för att försöka nå upp till bilden av normen. Det har mest resulterat i ökad stresskänslighet, depressioner och utbrändhet. Så det är inget jag rekommenderar.

Vi insåg ganska tidigt att för vår lilla familj funkade julafton allra bäst ensamma. Dels för barnen men även för oss vuxna, och då främst jag själv. Det hänger väl ihop lite med att jag vill ha det lugnt och stillsamt och dels följa planen som tänkts ut, men även väldigt mycket följa barnen.

Vi har gjort en hel del anpassningar för att dagen ska fungera. Mest vad gäller julklapparna. På morgonen får de alltid varsina paket. I det här huset lämnar nämligen tomten julklapparna på natten och när man vaknar ligger de under granen. Vi har något enstaka år haft tomte. Men oftast inte. Generellt är morgonpaketet något som är roligt att leka med och som är lite tidsslukande. Just i år fick de dock välja paket under granen och öppna (med lite styrning..) Men sen har vi gjort lite olika beroende på vad som passat bäst utefter barnens mående och förmåga till att vänta just då. Något år valde vi att säga att de fick öppna paketen när de ville, men när de var slut så var de slut. Den ena sparade alla sina paket nästan till kvällen och drog ut på det ordentligt. Den andre slet upp sina paket mer eller mindre direkt och var så klart avundsjuk på sitt syskon på kvällen som hade klappar kvar.

Ibland har vi väntat, men pyttsat ut ett paket när det märkts att det behövs. Men enbart när vi firat med andra har vi väntat till kvällens utdelning. Vilket i regel gett stissiga och uppstressade barn. Ibland märks det inte på plats för andra än oss föräldrar. Men det märks alltid dagen efter. När all energi är totalt slut av all kraft det tog att vänta, sköta sig, inte tjata, och känslorna kring paket i sig. Något år när överraskningar var superjobbigt för dottern så visste hon vad vi slog in till henne. För då kunde hon slappna av mycket lättare. Men var ändå väldigt glad åt sina julklappar när de väl kom.

I år tog vi julklapparna efter lunch. Och då kom lugnet. Det är liksom en anspänning i luften tills julklapparna är tagna. Men det ska det väl vara, tänker säkert någon nu. Jo, om den är sund. Men här blir det en anspänning på så många andra plan. Dels rent spänningsmässigt över vad man ska få. Oro över att det är ”fel paket”. Oro över att inte kunna visa att man blir glad fast man blir det (så himla glad åt att ha barn som faktiskt kan uttrycka att de känner just precis så här). När man har en känslostark personlighet, så blir liksom alla känslor förstärkta.

Det som för ett annat barn är spänd förväntan och tindrande ögon över vad som är i julklapparna. Kan för ett känslostarkt barn istället bli ren ångest. Och det vill man ju så klart undvika. Därför väljer vi att ge paket när vi märker att det är på väg att bli jobbigt istället för roligt med julen. Och vad spelar det egentligen för roll? Vem har bestämt att man inte ska få sina julklappar förens på kvällen. Då hinner man ju knappt testa dem förens nästa dag.

När jag växte upp älskade jag våra julklappsutdelningar. Vi firade alltid med farmor och farfar och mina kusiner. Det var alltid ohyggligt sent för att hela min familj uppenbarligen följer tidsschemat ”tidsoptimist”. Vi har tillexempel så vitt jag minns aldrig ätit innan Kalle (som barn trodde jag ju såklart alla åt efter Kalle, men det insåg jag ju rätt snabbt att de flesta var klara med vid den tiden…) Men tillbaka till klapparna. Man tog ett paket i taget, läste vem det var ifrån. Oftast fanns det ett rim (jag ÄLSKAR rim!), och fanns det inget så hittade i regel min pappa på ett oavsett om han visste vad det var i eller ej. Man tittade på vad personen fått och gick vidare till nästa. Det tog tid och var mycket väntan. Men det fungerade bra för det blev lite olika vem som fick paket, och var det någon som fick fler än någon annan märktes inte det så tydligt. Det var bra, när man är många syskon och kusiner och särskilt om man inte är så stor, så räknar man snarare antalet. Än förstår att summan kan vara samma även om paketen är olika många.

Men saknar vi inte att fira med släktingarna? Jodå. Men vi gör ju det med. Ibland på julafton. Men oftast någon dag runt om kring. För mig som skilsmässobarn har det aldrig varit något konstigt att man firat jul olika dagar. Jag tycker nästan det är bättre. För rent krasst, på julafton har man generellt ganska mycket tankar kring hur det brukar vara, hur det alltid har varit osv. Och det ”ska” vara på ett visst sätt. Jag är likadan när jag firar med andra. Jag vill väldigt gärna att det ska bli som jag planerat och tänkt.

Men av någon magisk anledning så är det inte alls så på juldagen. Då är helt plötsligt alla mer avslappnade. Vissa delar kanske är lite ”Ska vara” fortfarande. Men inte alls på samma sätt som på julafton. Så givetvis har vi saknat att åka till mina föräldrar och mina svärföräldrar i år. Mellandagarna har ju varit helt annorlunda när man måste undvika att ses. Det är ju en tradition jag hoppas vi slipper ha även nästa år.

I år hade vi fått äran att köpa julklapparna ifrån en farbror och farmor o farfar till barnen. (Ha, låter ju som en random farbror någonstans i stan. Men givetvis inte, utan från barnens ena farbror). Och paketen från farmor och farfar öppnades med videosamtal. Ändå en ganska bra lösning. Även om det nog blev lite stimmigt för dem när alla 3 barn ville visa sina paket de redan öppnat samtidigt som de öppnade dem från farmor och farfar. Vi hade ju dessutom glömt att berätta vad vi köpt från dem, så det blev ju lika spännande för dem att se vad som var i..

Jag hoppas verkligen att alla dessa familjer som fått en ögonöppnare vågar berätta även för andra vilken härlig jul de haft. Att de kan ta med sig känslan och våga förklara för släktingarna att de hittat ett sätt att fira som gör att familjen är i balans. Och det kan ju tänkas att det funkar fint att hålla balans även med släktingarna om man gör vissa justeringar mot den tidigare grundtraditionen. Men jag hoppas verkligen att man vågar.

Julen ska ju vara en högtid av kärlek, glädje, gemenskap och lugn. Och vad som inbringar det i varje familj, det vet man ju bäst själv. Men våga bryta gamla traditioner om det gör att man som förälder eller barn blir stressad och tycker julen är piss.

Men nu är julen över
Snart är detta året slut
Vi hoppas och behöver
att även covid vill checka ut.

Ja det var något slags spontant litet rim.
God fortsättning och hoppas att ni alla haft en riktigt fin jul.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s