ADHD · Allmänt · ångest · Martina filosoferar · Tillbakablickar · Utmattning · Vardagsliv

Har jag kommit fram?

Att jag är en känslomänniska lär ju inte förvåna någon som känner mig eller har läst minst ett inlägg i den här bloggen. Och i alla de där känslorna som fyller mig bor det ord. Ord som längtar efter att få blomma ut och fylla mig. Oftast när jag skriver vet jag inte riktigt vad jag ska skriva förens jag är klar. Jag har generellt en tanke, men nästan alltid blir det något helt annat.

Känslorna tar över och ibland får ett litet ord mig att vända riktning totalt. Ikväll har tankarna snurrat och jag har kastats fram och tillbaka mellan årtionden, känslor och tankebanor. Vi såg först kvällens avsnitt av ”Så mycket bättre” och det är alltid en mer eller mindre känslostorm för mig. Men ikväll var det något alldeles extra. Jakob Hellman är med och musik har verkligen kommit och gått genom mitt liv. Men hans skiva är den enda som verkligen alltid bestått. Jag minns inte när jag fick den, men någonstans i tonåren. Och jag lyssnar fortfarande ibland, kan varenda melodislinga och varje liten textrad.

Och ikväll blev han tolkad av Helen Sjöholm. I en helt makalöst fin tolkning. Och Helen är verkligen en av dem som alltid slår an en ton av beröring varje gång hon sjunger. Hon har något i sin ton som biter sig fast och liksom vrider till känslotrådarna. Och sen tolkade ju dessutom Jakob, Gabriellas sång. Och dels var det himla fint att man kände hur nervös han var. Men framförallt så blev låten, en av mina absoluta favoritlåtar förövrigt, en helt annan. Men ändå samma. Ett otroligt fint möte dem två emellan. Och den slog an en massa känslor.

Jag har varit väldigt pratig ikväll, varje känslotanke, tanke-resa och fundering har jag luftat. Min kära make tyckte nog jag grävde ner mig lite. Men det snurrade så oerhört. Och när det bubblar i mig sådär så måste det komma ut. Kände att jag måste få skriva, men har ändå väntat flera timmar till. Det är så otroligt ofta jag känner en längtan efter att skriva. Men så hinner jag inte just då. Och så rinner det ut i sanden.

Just nu skrivs det mest på arbeten. Hela nästa vecka är vigd åt hemtenta och då är det ju ett helt annat skrivande som ska ta plats. Ett mer korrekt och inte så känslostyrt skrivande. Det är en av mina största utmaningar med att studera. Att skriva korrekt. Att ha källor på allting jag tänker, och i vissa fall vet. Och hela tiden kunna stödja sina teser. Man kan ju jobba på två sätt, leta fakta först och sen skriva in det med egna ord och referera. Eller så kan man tänka och tycka saker, och sen leta rätt på en källa som stödjer det man tänkte. Jag är ju som ni kanske då förstår, den sistnämnda. Men jag jobbar på att bli lite mer åt andra hållet.

Vi fortsatte tv-kvällen med ”Anders knackar på”, både avsnittet med Agneta Sjödin och det med Björn Skifs. Framförallt var det avsnittet med Agneta Sjödin som grep tag i mig. Tillexempel säger Anders att han undrar om Agneta kommit fram. Och då kastades jag ju tillbaka i tiden till sista året på gymnasiet. När jag Linnea och Amy gjorde vårt examensarbete ”Om att komma fram”. Som handlade om just detta, blir man någonsin klar. En föreställning som kanske på sätt och vis är något av det mest läskiga jag gjort.

Det gjordes i en tid när jag var otroligt obekväm i min egen kropp. Jag hade ökat en hel del i vikt och jag mådde inte superbra rent psykiskt. Så här med facit i hand så kan jag se att jag nog egentligen var utbränd. Men det pratade man inte om så mycket då. Och jag tror att man kanske inte heller skulle ha förstått det helt och hållet. Nu vet jag ju att jag har ADHD och att den där prestationsångesten säkert till viss del kom därifrån.

Men vi gjorde den där föreställningen. Amy och Linnea var vana vid att stå på scen, och jag jämförde mig otroligt mycket med dem. Dessutom smala och snygga och jag själv kände mig mest tjock och ful. Det är konstigt ändå. Att den där lilla meningen från Anders Övergård så här snart 20 år senare kan sätta igång så mycket tankar jag inte tänkt på otroligt länge. Men jag minns känslan så starkt. Just att jag jämförde mig så otroligt mycket med dem, två proffs och så jag. Så vet jag att jag kände. Men jag tror kanske inte de tänkte riktigt så. Det var ju framförallt min osäkerhet som det grundade sig i.

Det värsta momentet var ett där vi av någon anledning var inlindade i vita tyger, som en toga typ. Jag minns inte vad som var poängen med just den delen. Minns inte vad vi sa där. Jag minns mest skräcken och obekvämligheten i att vara klädd i tunna tyger och känna sig som en elefant intill gasellerna.

Min stora scen var en text om livet. Jag hade kjol och kavaj om jag inte minns fel. Och skor med dragkedja som fastnade när jag snabbt skulle dra av mig dem sen till nästa scen. Jag stod mitt på scenen. Med en ljudillustration av stad och för mycket av livet och så min text. Jag minns inte vad jag sa. Men jag minns att det var viktigt. Att det nog var mer klartänkt än jag nog förstod där och då. Min utbrändhet och känslan i att inte höra till tror jag speglades i texten. Jag minns inte. En del av mig skulle vilja se föreställningen igen. En annan del vill slippa och lämna det bakom mig. Framförallt för att känslorna är så blandade. Eller igen och igen, jag har aldrig sett den. Men den finns inspelad.

Svarta tröjor med röda linjer mitt på magen. Om att komma fram. Och fram har jag inte kommit ännu. Det känns som att det ligger långt fram i tiden att verkligen känna att man är helt framme. Jag tänker att om jag helt kommer fram, då slutar ju någonstans strävan efter glöden. Och då kanske man dör. Däremot så är jag ju hemma. Jag har en ganska tydlig väg jag följer. Jag har tydliga mål och drömmar som kanske en dag fylls upp.

Jag är splittrad och vill så mycket. Kan så lite. Måste hela tiden utmana mig mer. Behöver lyckas regelbundet för att orka fortsätta, men behöver samtidigt misslyckandena för att få in lite jävlar anamma och kämparglöd. Jag är en komplex person och vissa drömmar kanske inte är meningen att man ska uppfylla. För kanske behöver vi drömmarna för att orka fortsätta.

I bakhuvudet har Jojje Wadenius låt ”Åka Bil” spelat samma textrad om och om igen ”Pappa, pappa, är vi inte framme snart?”. Som sagt. Ett litet ord skapar så många olika tankebanor i mig. Minns tillbaka när jag var hjälpledare i barnkören och vi hade konsert ihop med Jojje. Känns verkligen som ett annat liv det med nu. Jag bär på så mycket minnen. Helt sjukt egentligen vad mycket man varit med om som bara ligger där inne i hjärnbalken och skvalpar. Och så räcker det med något litet som påminner och vips kan man vara tillbaka i både känslor och minnen.

Inte alltid så roligt, för ibland räcker det med något litet för att kastas in i en känsla av ångest och dåligt mående och minnen man trodde man glömt. Förträngt och medvetet tryckt undan för att kunna överleva alls. Och de där översvallande känslorna kommer över mig ibland. Jag fattar inte först. Känner att jag blir ledsen eller så kommer tårarna och jag kan inte alls begripa varför först. Sen börjar minnena komma och jag kan förstå. Men det är så märkligt. Hur kroppen reagerar så starkt och hemvant, utan att man själv riktigt hänger med.

Det här med korta, kompakta texter är inte riktigt min grej. En dag ska jag skriva den där boken jag drömmer om. En dag. Men det är en dröm som behöver marineras ett tag till.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s