ADHD · Autism · Barn · Utredning mini · Vardagsliv

Ett steg fram – två steg bak

Igår var vi äntligen på återgivningen från psykologen för mini. Både jag och maken var närvarande och mötet blev inte riktigt så som jag hade hoppats.

Samtidigt visste vi ju inte vad vi kunde vänta oss, så ur den aspekten blev det väl som det skulle bli. Psykologen bekräftade att hon såg delar av det vi ser. Det var ju för all del skönt. Dock så hade hon reagerat mycket på språket och kommunikationen. Och tyckt att hon låg väldigt lågt där.

Och det har jag lite svårt att förstå. Samtidigt som jag vet att mini inte är lika pratsam som hemma när hon är på förskolan. Och kanske särskilt inte om det är någon som hon inte träffat innan eller känner. För hemma är hon ju aldrig tyst, berättar saker och kan för det mesta föra samtal.

Så det förvånade mig rätt rejält, att psykologens fokus för autism låg så mycket i kommunikationsbiten. Men samtidigt så går det ju inte att se de delar som är ”värst”. Hon får inte sammanbrott på förskolan, utan om hon blir arg eller ledsen så stänger hon snarare ner. Hon lägger sig och blundar typ när det inte blir som hon ville eller tänkte. Vilket väl i sig så klart säger något.

Likaså hennes ljud- och ljuskänslighet är svår att se under så kort tid. Särskilt inte på förmiddagen när hon har som mest energi kvar. Och hennes sensoriska känslighet vid tillex dusch är ju verkligen svårt för oss men inget som märks i förskolans värld i regel.

Så vad blev då resultatet. Varför tycker jag det känns som ett bakslag?

Jo, psykologen bekräftade ju att hon kan se tendenser för autism, och även ADHD. Men ADHD utreder man inte så här tidigt. Det visste vi, så det var vi inte förvånade över. Däremot autism kan man utreda. Och först så var psykologen tveksam kändes det som i att skicka vidare remiss. Men när vi tog upp alla delar som vi upplever är autism, så höll hon med.

Nu i dagarna skickas så en remiss till habiliteringen. Och sen ska vi hoppas på att få den godkänd där. Ännu en gång ska vi oroa oss över att den som tar emot remissen förstår och ser det vi ser. Förhoppningsvis är även denna remiss välskriven och tas emot på ett bra sätt. Men det vet vi ju inte. Jag hade nånstans hoppats att de här bedömningarna som redan gjorts också räknades, och kunde snabba på processen något.

Men det känns inte så. Nu känns det snarare som att vi ska börja om helt igen. Men visst, det kanske är bra. Är vi i närheten kanske vi också kan tolka henne lite. För psykologen som var nu tyckte det var för mycket nonsensord och att mini då inte alls kunde förstå frågan. Det har hon, vissa ord har hon valt att säga på jättekonstiga sätt. Oklart varför. Men hon säger ju alltid ”bloob” typ till mjölk. Så vi vet ju att det är det hon menar. Men kan man inte hennes ord, så verkar det som att hon inte vet vad det är när man visar en bild på just mjölk.

Lite som när vi hade 2.5årskontrollen i våras. Och de visade en bild på en hund och frågade hur en hund låter. Mini skällde inte, utan hon ylade. Vilket bvc först ville säga var fel. Men det är ju så vår hund låter. Han tjuter snarare än han skäller. Så det var ju ändå en korrekt bild av hur en hund låter. Baserat på hennes världsbild.

Känns som jag mest sitter och svamlar. Men behövde ju få ur tankarna lite över hur mötet hade gått. Om inte annat för att själv kunna se tillbaka. Man känner det med de stora barnen. Att man önskar att man hade dokumenterat mera. För det var så många turer så det är svårt att hålla isär.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s