ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Barn · Martina filosoferar · Tillbakablickar · Vardagsliv

En kluven relation till fars dag.

Fars dag. Jag ser hyllningar till fäder på nästan vartenda konto jag följer på instagram och facebook flödar över. Själv känner jag mig alltid så kluven denna dag. Jag blir snarare ledsen och deppig än kärlekssam och glad som de flesta andra verkar bli.

Den ständiga belastning vi lever under gör att man sällan orkar vara den där toppenföräldern man läser om i hyllningarna. Och för mig skulle det kännas så konstigt att skriva en hyllning som inte är fullständig.

Att skriva en hyllning om den kärlek jag känner för min make, barnens pappa, det är inte så svårt. Men att skriva om honom som världens bästa pappa och liknande, det hade han aldrig trott på. Jag vet att han inte själv går och känner sig som världens bästa.

När vi frågade barnen om vad som gör pappan till en bra pappa. Så kom det jag själv tänkte skulle komma. Att han hittar på en massa saker. I såna avseenden är ju ADHDn verkligen en kompis. Det där med att saker skulle vara omöjliga bara för att de flesta andra inte gör så. Det existerar sällan.

Som nu, när maken satt upp en klättervägg i tjejernas rum. En vägg med både riktiga grepp och lite återbrukade byggklossar från klosslådan. Och anledningen till klätterväggen är att han byggt en koja till äldsta dottern uppe i överskåpen i garderoben. Ett litet krypin där hon får vara ifred från lillasyster. Vem gör ens så, utan att först planera i detalj? Nä i det här huset kommer en tanke, ett infall och sen kör vi på vinst och förlust. (En bonus med väggen är ju dessutom att dottern får gratis och välbehövd motorikträning. Win-win).

Och samtidigt som ADHDn gör honom oerhört påhittig och innovativ. Så ställer den till livet. De två första barnens småbarnstid fanns först ingen diagnos. Och sedan när diagnosen väl kom så var det tre år av utprovning av medicin. Det skapade onödigt jobbiga år för honom och jag älskar honom för att han ändå orkade stanna. Att ha en oerhörd ljudkänslighet och barn som skriker och låter som knivar i öronen. Det är ingen optimal situation. Särskilt när man har en fru som med första barnet går in i en förlossningsdepression och med andra har en smärtsjukdom som bryter ut. Vilket resulterar i att han inte heller kunnat få all den egentid han hade behövt, och som jag för allt jag var värd ville ge honom.

Maken har alltid satt familjen först och det är fantastiskt. Vi har haft perioder på nästan noll och inget i kassan. För att vi båda behövt vara hemma. För mig var det en helt annan omställning att bli förälder än jag räknade med. Och jag vet att maken kände samma. Men vi har stöttat varandra och det känns som att nästan hela vårt umgänge med andra försvann när barnen kom. Inte så mycket för barnen, men för den oväntade belastning det blev för oss som föräldrar. Och det i sig var ett hårt slag, att känna att vi blev mer och mer ensamma.

Vi har dock även fantastiska vänner som funnits och finns. Men många har med åren ramlat bort tyvärr. Men trots det har vi stått enade. Vi har brottats med känslorna hur vi borde vara som föräldrar, jämfört oss alldeles för mycket med andra i perioder och mer eller mindre brutit ner oss själva och vårt föräldraskap.

Men vi står enade. Och jag kommer alltid vara tacksam över att det var just vi som blev föräldrar tillsammans. Även om det många gånger varit och är otroligt tufft så har vi ändå varandra nånstans där på djupet.

Det finaste var kanske dock när vårt tredje barn föddes. Det var revanschen. Denna gången med en medicin som fungerade och med en helt annan acceptans och trygghet i föräldraskapet. Den kärleken mellan mini och maken är så otrolig att se. Jag blir så lycklig över att få betrakta dem. Mini är verkligen pappas flicka. Och jag älskar att hon kom till oss av så många anledningar. Men detta är en av de bästa. För hon gjorde att vi kunde känna att det inte var vi som föräldrar som var problemet. Utan förutsättningarna.

Vi har en utmanande vardag med barn med diverse diagnoser och samtidigt själva ha ADHD. Men när vi väl hade fattat det, att vi aldrig kommer kunna vara som alla andra så kändes det så mycket bättre. Och jag tror och hoppas att maken, precis som jag sakta men säkert bygger upp föräldrasjälvförtroendet igen. Vi har en lång väg kvar att vandra, det är mycket lättare att sänka sig själv och sitt självförtroende än att höja det. Men det kommer. En dag ska vi nog kunna känna oss som världens bästa föräldrar vi med.

Att farsdag känns jobbig är väl visserligen inte bara ur den här aspekten. Även om det så klart känns tungt att maken själv inte anser sig förtjänas att firas som världens bästa pappa (det brukar vi ju dock skita fullständigt i och fira honom ändå). Utan det jobbigaste med farsdag är att läsa om alla som hyllar sin egen pappa.

Min relation till min egen pappa har alltid varit lite komplex. När jag var väldigt liten tror jag den var riktigt bra. Sen har vi haft nån slags halvrelation. Och nu i vuxen ålder inte så bra alls. Jag vet att min pappa är en fantastisk pappa till min syster, och vad jag kan se på avstånd även en fin morfar. Jag tror han är en bra pappa även till min bror. Men vi har inte den relationen, och mina barn har inte någon morfar i honom och det är såklart en stor sorg.

Det är nu 4.5 år sedan jag valde att bryta kontakten. Och det har alltid varit rätt beslut. Jag sörjer inte relationen vi hade. Men jag sörjer att inte ha den relation jag läser om hos andra. Jag sörjer att mina barn inte fick den morfar jag ser andra ha. Nu har mina barn en morfar ändå, för de har min mammas man. Och jag har ju en pappa på sätt och vis i honom med. Han har trots allt funnits i mitt liv sedan jag var typ 13.

Men farsdag blir jobbig. Jag känner mig nedstämd hela dagen och jag mår så dåligt när jag läser om andras helt fantastiska pappor som finns där i vått och torrt. Det låter kanske missunnsamt och det är det inte. Jag älskar att se att andra har en underbar relation till sina föräldrar. Det är bara det att just papparelationer svider lite och hugger till.

Livet är som det är. Och jag må ha en kass relation till min pappa. Men jag har i stället än väldigt fin relation med min mamma. Och det är ju inte fy skam det!

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s