ADHD · Foto · Martina filosoferar · Studentliv · Utmattning · Vardagsliv

ADHD – En superkraft eller en funktionsnedsättning?

Det är många olika bud på hur man ska klassa ADHD egentligen. Vissa skriker superkraft och andra skriker precis raka motsatsen. Så vem har rätt? Jag tänker att det inte är varken svart eller vitt. Utan det är nog lite av varje. Helt beroende på i vilket sammanhang man hamnar.

Idag, 10/10 är det Världsdagen för psykisk hälsa. Visste ni det? Jag hade ingen aning utan såg en notis om det och läste först psykisk ohälsa. Och blev glatt överraskad att man hade lagt en dag till att prata om just det. Något som verkligen fortfarande behöver lyftas tabun ifrån. Även om det blir bättre och bättre. Nu stod det ju dock psykisk hälsa. Men ohälsan är ju en del av hälsan så helt fel blev det inte ändå.

En redigerad bild från en skogspromenad här om dagen. Jag tycker om att det känns lite drömskt på nåt vis. Eller som en gammal bok eller film. Man väntar bara på att någon ska komma gående. Eller så kanske det bara är min fantasi som skenar iväg som vanligt.

För att återgå till rubriken. De flesta som jag läser kallar sin ADHD för just superkraft det är sådana som verkligen kan använda den till det. Ofta artister och egenföretagare som har valt att gå sin egen väg och som använder styrkorna inom ADHD till sitt arbete, kreativa skapande och som kan anpassa sin vardag och yrkesliv bra efter sina behov. Det är ju fantastiskt härligt. Men de flesta av oss kan inte bli världsstjärnor. De flesta av oss behöver ta det jobb vi får och får lyckas mer eller mindre bra.

Och jag misstänker att dem som tillslut kunnat få till en superkraft utav sin funktionsnedsättning antagligen kämpat sig igenom skolan och livet på ett eller annat sätt tidigare. Då kanske ovetandes om sin diagnos, och kanske precis som många av oss andra känt att de inte riktigt passat in. Och bannat sig själva över att ”alla andra lyckas”.

Rent krasst så är ADHD en funktionsnedsättning. Du kan idag inte få en diagnos om du fungerar för bra. Det är kanske inte alla som vet det, men så är det. Man måste ha någon form av funktionsnedsättning i sitt vardagliga liv, för att kunna få en diagnos. Vilket betyder att har man kämpat som ett as för att få livet att fungera, har massor av anpassningar för sig själv i sin vardag som gör att livet trots allt funkar ganska bra. Så får man ingen diagnos. Även om man egentligen har ADHD. Men vad händer om man tar bort anpassningen?

Det är ett väldigt märkligt sätt att resonera tycker jag. Jag tycker att man borde se till vad man gör för att få det att fungera. Det är lite samma som när BVC ringt förskolan när vi larmat och dem säger att de fungerar bra. BVC har vad vi förstått inte ställt följdfrågan ”vad gör ni för att det ska fungera bra”. För hade de gjort det hade de fått höra om en massa anpassningar som gjordes och med hjälp av dem så funkade det. Och när det funkar, då finns det ingen anledning att gå vidare. Oavsett vad vi som föräldrar sa och berättade om.

Lite så min hjärna jobbar. Lösning på lösning för att få det att fungera. De må se rörigt ut för någon annan. Men varje tråd har sitt syfte.

Jag tror att för de allra flesta av oss med ADHD så är det ibland en superkraft och ibland verkligen en funktionsnedsättning och däremellan lite av varje. För mig blir det en superkraft vad gäller kreativitet, idéer, lösningsfokusering och att tänka utanför boxen. Det blir en superkraft när jag hamnar i hyperfokus och kan lära mig massor och grotta ner mig i saker och ting. Det kan samtidigt vara negativt då annat kommer i skymundan. Likaså kan intresset snabbt skifta. Positivt är ju dock att det för med sig en viss allmänbildning.

Jag vet att jag som barn gärna slog i uppslagsböcker. Dagens motsvarighet är väl att slö-googla kanske. Men vi hade uppslagsverk hemma och när jag hade tråkigt satt jag och bläddrade på måfå och läste om olika saker. Lärde mig det romerska siffersystemet, början på det grekiska alfabetet och andra liknande saker jag sällan haft nytta av. Min hjärna är dock fantastisk på att lagra helt onödig information och det kan ju vara bra när det kommer till frågesport och korsordslösning. Jag älskar frågesportsprogram och finner dem väldigt avkopplande.

Nu börjar det låta som ett CV men jag är också ganska bra på ”många bollar i luften”. Problemet är bara att jag är det när jag har en motivation. Jag är antingen på eller av. Antingen kan jag inte komma till skott alls och att påbörja den enklaste lilla sak som att tömma diskmaskinen eller starta en tvätt är som att jag skulle bestiga ett högt berg, där första biten är ett stup.

Jag älskar att hösten är här och fyller hela världen med färgsprak. Detta är en detalj av ett av våra träd i trädgården. Vet inte vad det heter, men det har fantastiska blommor på våren och nu på hösten fylls det av röda små frukter. Dock antagligen giftiga eller så, men vackert hursom.

Sen finns det andra dagar, när jag får flyt och kommer igång. Och då tvättar jag flera maskiner, kör några maskiner disk, bakar bröd och lagar mat, och antagligen något mer. Och det bara innan lunch. Det är ju bra såklart att mycket blir gjort, men det är inte hållbart i längden. Men det är så det funkar, antingen är man i flow och då händer allt. Eller så är man det inte och då händer bara saker genom enorm kraftförbrukning.

För jag kan ju tvinga mig att göra saker. Det kan jag. Men det suger så enormt mycket energi av mig att det sällan är värt det. Det är lite som det där stupet jag skrev om. Det går ju att ta sig upp även för stup, men det kräver betydligt mer arbete och det går åt betydligt mer kraft. Och har man då redan förbrukat en massa kraft för att ta sig över första hindret. Så spelar det ingen roll om det sen är enkel promenadväg. Man är ju redan helt slut. Dock kan jag ibland lura hjärnan. Sätta på någon musik som ökar dopaminet och liksom fuldansa igång mig själv. Eller lyssna på någon podd som gör att jag kan tänka mig bort och lite ”glömma” bort att jag egentligen gör något som tar kraft. Det blir lite som att någon kastar ner en stege att klättra upp för stupet med.

Man hittar sina knep. Men det är ju inte konstigt att vi är så många med ADHD som någon gång varit utbrända. Att hela tiden pressa kroppen är ju ohållbart, det förstår ju vem som helst. Skulle man se någon gång på gång klättra upp för stupet och gång på gång bli slut och kanske tillochmed ramla ett par gånger och slå sig, då hade man antagligen reagerat rätt hårt och försökt hjälpa dem hitta en annan väg upp på berget. Eller kanske avrått dem från att fortsätta alls. Bett dem byta till ett enklare berg och kanske en helt annan aktivitet man var bättre på. Men problemet är ju att det inte syns. Det händer inuti och det är sällan man ser utifrån hur mycket någon annan kämpar. Åtminstone inte innan man har hittat rätt glasögon att titta med. Så man får glatt fortsätta försöka och försöka i motvind och varje gång känns det lite jobbigare att ännu en gång misslyckas.

Jag har väl aldrig begripit varför jag gång på gång är alldeles slutkörd. Varför det tar så enormt mycket kraft av mig att bara ta tag i disken eller läsa en bok i skolarbete. Det där sista är särskilt märkligt vad gäller mig. Jag har alltid varit snabb att läsa. Läste oerhört mycket böcker som barn och har alltid haft lätt för ord. Men just böcker jag var tvungen att läsa. Det gick aldrig lika lätt. Jag kunde inte ta mig an dem med samma snabbhet som mina deckare och skönlitteratur.

Det är samma nu. Att läsa skolböcker är så svårt. Och då är det ändå ämnen jag tycker är intressanta och givande. Tack och lov har jag dock nu en kunskap om mig själv jag inte haft tidigare. Och dessutom har jag tack vare den kunskapen möjligheten till att få lyssna på kurslitteraturen istället. Vilket gör det åtminstone lite lättare. För jag kan göra annat samtidigt och då hör jag dessutom mycket bättre.

Att ibland snöa in sig på detaljer kan vara oerhört avkopplande. Att ta sig tid att se det lilla i det stora. Naturen är fantastisk, se hur bladet så effektivt fångar upp vattnet och dessutom blir vattendropparna förstoringsglas. Man kan se de små trådarna i bladet genom en liten liten vattendroppe.

Så allting handlar om sammanhang. Jag kan vara mitt i ett flow och nästan känna superkraften inom mig. Sen kommer någon och avbryter mig, generellt någon av barnen som vill ha hjälp med något, och då är det precis omöjligt att ta sig tillbaka. Det är väl också därför så många får större problem när de får barn. Just för att man inte kan anpassa efter sig själv på samma sätt längre. Förr gick det ju att få mina ryck. Jag har tillexempel möblerat om hemma många gånger när klockan närmat sig midnatt. För då fick jag feeling. Jag har pluggat mitt i natten, för då gick det. Och storstädning har inte varit lika stort problem, för när jag har kunnat göra det och varit inspirerad. Då kunde jag fortsätta tills jag var klar utan att någon störde mig. Men så kan man inte leva när man har barn.

Jag tror det är viktigt att klura lite på sig själv. I vilka sammanhang hjälper ADHDn mig och gör att jag fungerar bättre och ibland riktigt bra. Och i vilka sammanhang stjälper den. För jag tänker att alla har både positiva och negativa delar av sin diagnos. Så är det. Och kan man hitta de där delarna som är superkraftdelar så kanske man kan dra nytta av dem i de delar som livet fungerar lite sämre. Men det är ju väldigt lätt att säga, inte alltid lika lätt att genomföra.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s