ADHD · Autism · ångest · Barn · Tillbakablickar · Utmattning · Vardagsliv

Och nu sitter jag här och gråter igen

Det finns egentligen en helt fantastisk helg jag borde berätta om. En helg av andpaus som jag och min kära make fick komma iväg på för några veckor sen. Jag har inte hunnit med att berätta känner jag. Men det var fint. Hunden på hundvakt, barnen på barnvakter och vi på hotell ensamma. Otroligt lyxigt och välbehövligt och ett fint sätt att få fira att maken fyllde 40 i början på semtember.

Men det är ju så i den här familjen, i det här livet jag lever. Att det är så sällan man får vila och stanna länge i något som är bra. Jag minns tillbaka på den där helgen med glädje och jag är verkligen tacksam över att den blev av. Och särskilt tacksam att ha den att se tillbaka på när allting återigen rasar omkring mig.

Något jag medvetet valt att inte skriva om är mitt ena barns skolgång. Jag är rädd för att om jag skriver så kommer det slå emot mig och förstöra. Men nu måste jag skriva en del i varje fall. Blir väldigt kortfattad sammanfattning men får väl skriva mer en annan gång när det fungerar.

Min son går numera i 3e klass. I våras så fick han sin tredje resurs. Den andre som inte funkade tillsammans med honom. Det funkade inte bara dåligt, det funkade verkligen inte alls. Och det har inget att göra med den personens kompetens eller så, utan de två klickade verkligen inte på något plan. Vilket gjorde att han halkade efter mer och mer i skolan. Och även om vi har världens bästa skola med helt fantastisk rektor så hjälper det inte om det inte är rätt plats för just honom. Han behöver en liten grupp och bra utbildade lärare.

I vår kommun finns en sån grupp, men det är max 8 platser på hela vår kommuns elever mellan åk 1 och 6. Det är med andra ord inte så särskilt lätt att få komma med i den. Men efter många om och men under våren blev det tillslut så att vi fick godkänna en plats där. Och det kändes så bra. 3 utbildade lärare och vi har hört så mycket gott om både dem och att ha barn i den gruppen. Lycka. Sonen var för första gången på länge glad åt skolan. Och såg verkligen fram emot att få komma dit. Han sa hejdå på skolavslutningen. Och vi föräldrar var smått i chock. Vi trodde nog aldrig att vår son skulle vara motiverad och vilja gå till skolan igen.

Så kom första bakslaget, en eller två veckor efter skolavslutningen blev vi kallade på möte. På detta mötet bekräftar de att vår son verkligen kommer ha nytta av den här gruppen och att de gärna vill ta emot honom. Så långt allt väl. Sen kom det ordet man aldrig vill höra i dessa sammanhang. Men. Men vi kommer inte kunna ta emot honom till skolstarten. Vi kommer ta emot honom under hösten, men vi vet inte när ännu. Orsaken till det kan jag inte skriva, och vet inte heller riktigt fullt ut.

Världen rasade. Hur skulle vi berätta detta för vår son. Vi valde att vänta så långt det var möjligt. För hur skulle vi berätta, att den skola han var så glad åt att lämna, plötsligt skulle bli hans skola ett tag igen. Hur skulle vi kunna berätta att fast han sagt hejdå till alla klasskompisar och berättat att han ska byta skola, trots allt kom tillbaka.

Det var enormt mycket oro som överskuggade hela sommaren. Hur skulle det bli nu. Vem skulle jobba med honom tills han bytte. Hur skulle bytet gå till. När skulle bytet ske och när i hela fridens namn skulle vi få andas ut egentligen?

Skolstarten närmade sig. Och veckan innan hade vi fått veta att alla ansvariga skulle vara tillbaka på plats. Som vi hade förstått det då skulle vi då göra upp en plan inför hösten. En inskolningsplan vi kunde visa sonen som skulle göra att det skulle bli bra trots allt.

Jag mailade både den nya rektorn, och kuratorn och gav lite idéer och framförallt en massa oroliga frågor. Men inget svar. Inga livstecken över huvud taget ifrån någon utav dem. Och oron ökade. Jag skulle börja skolan och behövde verkligen all form av fokus jag kunde ha. Vi räknade kallt med att vår son antagligen skulle vägra till den grad att han skulle bli hemma.

Jag hade dock tät kontakt med rektorn på den skola han skulle lämna. Och det är jag verkligen otroligt tacksam över. Annars hade jag gått under totalt. Hon kämpade sig blå för att hitta en person som kunde vara resurs och även hon jagade rektorn för att få svar. Dagen innan fick hon svar att han skulle åtminstone gå två veckor på gamla skolan och sen skulle man checka av läget lite i gruppen om det var möjligt att han började skolas in.

Skolan började vecka 34. Och första veckan var rektorn själv resurs. Bara det säger ju att det är en pärla vi har att göra med. Sen lyckades hon lösa så att en av de andra lärarnas dotter, som själv läste till lärare kunde vara där i ett par veckor. Och det gick faktiskt ganska bra med sonen. Hon var idrottsintresserad och han gillar innebandy och fotboll så det gick bra. Hon lyckades dock sen få dit en ung kille. Och han gillade sonen! Det har funkat så bra, vi har fått dagsrapporter som berättar om saker de gjort i böckerna osv. Och på dessa veckor har han nog gjort mer än han fick gjort under hela våren känns det som.

Så underbart som förälder att känna att sonen trivs. Att få känna att han faktiskt gillade att vara där igen. Så himla skönt, och verkligen ett bevis på hur mycket personkemin spelar roll i sammanhanget när det kommer till resurspersoner. Det är såklart bra med kunskap, men att vara inkännande och fungera är mer än egenskap än något man kan lära sig. Vissa har det, andra inte.

Så kommer då bakslag två och orsaken till att jag när jag började skriva texten var så frustrerad och uppgiven att tårarna ännu en gång forsade. Denna unga kille bor egentligen inte här, han bor i Stockholm. Men han har en av sina föräldrar här och det var anledningen till att han kunde ta jobbet. Det var från början under förutsättning att om han får ett bestående jobb i stockholm så måste han ta det. Och de hade tillochmed skrivit in i avtalet att han skulle få lov att göra så.

Och i tisdags eftermiddag fick vi veta att han fått ett jobb i stockholm han inte kan tacka nej till. Ett jobb han inte ens sökt men som vill ha just honom. Och hur många gånger i ens liv är man med om just det? Självklart måste han ta jobbet. Det unnar vi honom så klart. Men vi blir ju också ledsna och smått förtvivlade.

Sonen fick veta igår och verkar ha tagit det relativt bra ändå. På morgonen var det dock kaos igår och det var som att kände på sig att den dåliga nyheten skulle komma. Men när han kom hem var han så lugn att vi inte trodde han fått veta något. Men han var just då väldigt förstående.

Så nu är vi i läget att i morgon är sista dagen med resurs. Vi vet fortfarande inget om när han kan få skolas in på den nya skolan. Och svar verkar vara smått omöjliga att få. Och mitt i allting fick vi en uppgift i skolan om livsbalans. Om att ha ett liv som fungerar och det är ju i varje fall bra att veta hur det känns när ingenting är i balans, den dag jag ska möta patienter som inte heller är i balans. Då har jag förhoppningsvis några bra tips på hur man tar sig igenom det.

När ska man kunna släppa den här oron som är ständigt återkommande? När ska ens barn få må bra? Och hur tusan ska det bli nästa vecka. Jag vägrar låta honom försöka skolas in på ännu en resurs. Bara för att sen få byta skola o skolas in på tre personer till.

Men han kan ju inte gärna vara hemma heller. Känner att mitt fokus på studierna är tillochfrån noll just nu. Allt fokus ligger på att få honom att må bra och på att få hans rättigheter uppfyllda.

Han har ju dessutom i skrivande stund inte gått några få veckor på gamla skolan utan nu är vi på vecka 40 och om det nu inte får fart pga bristen på resurs så kanske det inte blir så mycket mer. Men i mina ögon borde man utnyttjat det faktum att det fanns en resurs sonen var trygg med och påbörjat inskolningen på rätt sätt.

Han sa igår att han inte tror att han ska få byta nånsin. Hela hans glädje som var så stark har liksom bytts ut mot misstro och en känsla av att ingen vill ha honom någonstans. Han är 9 snart 10 år. Man borde inte redan behöva lära sig att känna så. Helst aldrig.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s