ADHD · Allmänt · Autism · ångest · Barn · Martina filosoferar · Religion · Vardagsliv

Känslosnurr

Vilken dag. Var ska jag ens börja. Känslor i ett enda virr varr. En blandning mellan hopp och förtvivlan, glädje och oro. Men ändå får man väl säga framtidstro.

Det blir lite kryptiskt till viss del. Vissa saker kan jag inte skriva så mycket om som jag skulle vilja eller behöva. Men om vi börjar med det jag kan skriva så känns det ju lite rimligare kanske.

Idag var psykologbedömningen jag skrev om sist. Och jag gick dit med ett hopp och en skräck. Den där ständigt tunga känslan av att alltid vara beredd på att behöva slåss för sin rätt. Att alltid behöva kämpa och övertyga. Och så möttes jag av en toppenpsykolog. Som förstod vårt behov. Som förstod vår tyngd. Som lyssnade till mig och som inte sa ”det går över”, ”det är så för alla föräldrar” och andra floskler som man fått höra genom årens kamp för de stora.

Nej hon hade en inställning redan från början att vi nog behöver utreda även mini. Och skulle mest ha vårt samtal idag för att bekräfta eller dementera. Hon hade fått en välskriven remiss (kanske tack vare att vi fått en ny BVCsköterska med egna erfarenheter) och förstod. Trots att det kändes som jag glömde hälften.

När vi pratat relativt klart hade hon bestämt sig för att hon vill observera mini på förskolan. Och bokade in en tid i sin kalender i slutet på oktober. Om nu förskolan kan just den dagen återstår ju att se. Men jag var verkligen inte beredd på den snabba utvecklingen.

När jag gick därifrån var jag oväntat lugn. Det kändes bra om än lite förvånande. Ska vi ha sån tur att det inte ska bli en tungrodd sörja vi ska behöva ta oss igenom för att få hjälp denna gången. Det är ju helt galet. Kan det ens gå till så här?

Jag är lite i chock.

Sen kom det där jag inte riktigt kan prata om. Jag fick veta att en jag bryr mig om inte mår bra igen. Att personen ifråga tillochmed mår riktigt dåligt och är inlagd för att få hjälp. Jag hoppas bara att psykiatrin får jobba bra även här. Att hen träffar psykologer som den här jag mötte, som ser, lyssnar o förstår. Det svider i mig när dem i hjärteroten inte mår väl. Jag oroar mig, samtidigt som jag är glad att det finns hjälp att tillgå.

När jag kom hem o började slappna av en kort stund kom känslorna över mig. Jag visste inte hur jag skulle klara av kvällen riktigt. 5 minuter innan jag ska åka vill jag sätta mig ner och gråta. Men jag resonerade som så att kanske är det bättre att åka och göra något helt annat.

Sagt och gjort. Jag åkte på kyrkorådet. Vilket idag inleddes med en liten föreläsning om kulturgravar. Väldigt intressant. Och sen ett hejdundrande fika. Både goda mackor, jag åt en med tonfiskröra, ostkaka och prinsesstårta. Det hör ju inte till vanligheterna, men idag var sista kyrkorådet med vår nuvarande kyrkoherde. Vemodigt och trist för oss, men härligt för hans nya församling. Jag har varit med och anställt honom och nu är jag med och säger farväl. Men vi får ha framtidstro och hoppas att vi får en ny herde med hjärtat på rätt plats och en god ledare. En på sätt och vis rolig process, men även svår. Det finns betydligt fler tjänster än kyrkoherdar som söker dem. Jag är glad att jag åkte. 4 timmar möte inkl en rätt lång fikastund. Så är man rätt mör efteråt.

Så här ligger jag. Tankarna rullar och utrymmet för att känna för mycket finns inte riktigt. Och jag vet inte riktigt var mina tankar går heller. Det är förvirrat och stort. Oroligt men hoppfullt. Och jag lägger mina känslor till Gud och låter det bära mig. Det är trösterikt.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s