ADHD · Autism · ångest · Barn · DCD · Martina filosoferar · Tillbakablickar · Utmattning · Vardagsliv

Min ADHD-resa, åtminstone en bit

För snart ett år sedan, den 20e september för att vara exakt, var familjens tredje npf-utredning under 6 månaders tid avklarad. Min egen. Jag minns känslan väl där i väntrummet. Så otroligt nervös och jag visste inte om jag var nervös över att få veta att jag hade adhd, eller att få veta att jag inte hade det. Men när psykologen sa att min misstanke var korrekt. Att jag har ADHD precis som jag trodde så blev jag så otroligt lugn. Det var verkligen som att luften gick ur och pusselbitarna föll på plats. På riktigt.

Jag har liksom alltid känt att jag inte passar in. Alltid känt mig utanför och ett halvt liv trodde jag att alla andra också kände så. Att alla kände att de inte hörde till på riktigt. Det var så skönt när så mycket fick en förklaring. Jag har alltid varit impulsiv och stor i mina känslor. Gjort hönsfarmar av fjädrar och ofta agerat bra mycket snabbare än hjärnan hunnit stoppa mig.

Jag var 33 år när jag fick min diagnos. Många år senare än vad som hade varit rimligt. Men det är väl så, jag är nog ganska typiskt ”tjejadhd”. Jag gillar inte det ordet, men det beskriver ändå det hela ganska bra. Det jag menar är att jag är ganska typiskt en sådan tjej med adhd som man missar. För att jag funkar för bra, utåt. Medans insidan är kaos.

Tjejer är ganska bra på att göra strategier för att klara livet. Det är en styrka. Men det är också himla dumt. Det gör att omgivningen inte riktigt förstår hur mycket mer man kämpar med att göra samma sak som alla andra. Nuförtiden inbillar jag mig att man blir bättre och bättre på att upptäcka tjejerna som kämpar. Det gäller bara att titta lite noggrannare.

Det är inte så att jag aldrig sökt hjälp. Att jag aldrig varit i kontakt med sjukvården för att få hjälp med ångest, depressioner, utmattningar, minnesproblem med mera. Men sjukvården har aldrig någonsin nämnt adhd. Däremot när jag väl själv hade listat ut att jag har adhd och begärde remiss. Då fick jag remissen skickad till psykolog. Och när jag väl hade varit på min psykologbedömning var det inga tveksamheter att skicka mig vidare för utredningskö.

Kön var däremot väldigt lång. Nästan två år, och det var bra mycket mer än vad jag ville vänta. Betydligt längre tid än vad jag hade klarat av. Jag kände utmattningen flåsa mig i nacken och jag behövde få veta varför jag aldrig klarade livet helt och fullt ut. Så med hjälp från arbetsterapeuten på vårdcentralens uppmaning fick jag vind i ryggen och skickade in och begärde förtur. Och vet ni, jag blev beviljad. Så två år blev i stället ca 6 månader. Dock hann jag krascha innan utredningen påbörjades. Men jag är rätt säker på att den hjälpte mig i min återhämtning och på min väg tillbaka till att fungera igen.

Men hur kom jag ens på att jag hade adhd. Ja det började ju som ett skämt. Eller tja, maken var nog fullt allvarlig. Jag var rörig av någon anledning, som jag så lätt kan bli, och han brast ut något i stil med att jag också måste utredas för jag har också adhd. Jag blev lite irriterad och skulle minsann visa honom att jag definitivt inte hade adhd. Så jag sökte på nätet och hittade ett sånt där självdiagnostest som kan ge en liten vink i rätt riktning. Om man hade över 70 poäng så var det troligt att man hade adhd. Och då var det en god idé att ta kontakt med sin vårdcentral eller psykiatrin. Jag hade över 100.

Där fick jag så jag teg. Detta startade en enorm resa inuti mig. I samma veva klurade vi ju även på mellandottern, om hon hade adhd och jag läste massor om tjejer och adhd. Och ju mer jag läste, desto mer övertygad blev jag. Jag började tänka tillbaka på massa händelser genom livet och plötsligt förstod jag. Jag begrep varför alla mina skolböcker var klottrade i marginalerna. Det begrep jag tidigt, att jag hörde bättre vad läraren sa om jag målade samtidigt. Jag har spenderat många sammanträden ritandes med fingrarna på benen för att hålla koncentrationen uppe. Särskilt budget. Budget är inte det roligaste jag vet.

Jag gick tillbaka och läste igenom dikt efter dikt jag skrivit i min ungdom och jag ville bara få krama om och säga att det skulle ordna sig tillslut. Tänk vad mycket ångest jag hade besparat mig själv om jag bara hade vetat.

Jag är verkligen tacksam över att mina barn fått sina diagnoser relativt tidigt. Även om vi önskar att vi fått gehöret på de stora när vi började larma. Men de var åtminstone inte 33. De kommer kunna gå genom livet och få rätt hjälp. Rätt stöd och förståelse och jag kan faktiskt inte se en enda negativ sak med att få en diagnos.

Förändrade diagnosen något för mig? JA! Det är det korta svaret. Det längre är att den förändrade väldigt mycket. Jag är så mycket snällare mot mig själv nu än förut. Jag fattar varför vårt hem är en total katastrof jämt och ständigt. Jag hatar det. Men jag förstår det. Och jag har framförallt nytta av diagnosen nu när jag studerar. Jag har inte kommit mig för att skicka till den som har ansvar för elever som kan behöva särskilt stöd ännu. Men jag ska. Det kanske faktiskt är så att jag kan få lite studietips och det kanske finns stöd att få jag inte vet om. Men framförallt så vet jag själv att jag inte kan jämföra mig med andras sätt att plugga. Jag funkar inte så. Jag har alltid vetat att jag pluggar bäst med musik, men alltid fått höra att det är dåligt. Nåväl, skit ner er, jag har numera vett att göra på det vis jag inombords känner funkar bäst.

Jag skrev i inledningen att min utredning avslutade en serie på tre npf-utredningar under 6 månaders tid förra året. Sonens utredning blev klar i början på maj, och när utredningen började i slutet på april så kraschade jag. För då fick vi äntligen den hjälp vi så länge sökt efter och kämpat för. Och när jag inte längre behövde kämpa mig blå, så orkade inte kroppen mer. Hans utredning visade svår adhd kombinerad form samt autistiska drag. Dock har vi märkt av autismen bra mycket mer sen han började med adhdmedicin. Det är väl lite så att när man dämpar impulser osv som finns i adhdn då blir svårigheterna kring rutinstyrning och fyrkantighet tydligare.

Nästa utredning var mellandottern, hennes blev klar i slutet på augusti början av september, minns inte exakt men i den vevan. Hon fick autism nivå 1, medelsvår till svår adhd kombinerad form och dcd. Hon har utöver det en konstaterad sömnstörning och insektsfobi. Min utredning gjordes i juni, samtliga delar på återbudstider, förutom intervjun med min mamma, den gjordes i augusti och sen fick jag som sagt resultatet i september.

Klart upptaget år. Och väldigt skönt att ha bakom sig. Och nu sitter jag här. Nästa vecka ska vi på familjens femte psykologbedömning. Det enda barnet vi faktiskt fick gehör för tidigt. Hon blir tre i december och i våras skickades remissen. Jag vet inte vad bedömningen kommer visa. Jag vet att hon har mycket beteenden, svårigheter och tendenser jag ser tydligt. Framförallt vet jag att vi inte orkar om vi inte får hjälpen. Så även om de inte tänker sig att hon ska utredas i nuläget. Så kanske vi ändå kan få stöd i hur vi ska hantera henne.

För ett par veckor sen fick jag samtalet från psykologen som är ansluten till BHV. Och då fick vi en tid i måndags, eller ja igår. Och den tog vi såklart. Nu var jag dock sjuk, och flickorna med. Så det gick inte att åka på den. Vi fick boka av i sista stund och jag var så orolig över att få vänta länge till på ny tid. Men nejdå, vi fick en ny tid redan nästa vecka.

När jag lagt på luren med psykologen så brast allting. Jag grät och grät i nästan en timme. Grät av lättnad över att de förstod att remissen behövde tittas på. Grät av sorg av samma anledning. Grät av lycka i att kanske inte behöva kämpa lika mycket denna gång för hjälpen. Grät av tacksamhet att det tredje gången gillt inte ska få historien att upprepa sig. Grät av oro, tänk om de tycker vi överdriver när vi väl är där.

Ni förstår, känslorna var översvallande. Men jag är så glad att vi ska få komma dit. Det sa jag också till psykologen. Att jag var såååå glad åt att hon ringde.

Kvällens tankevarv är över för denna gång. Alltid lika roligt att skriva, för jag vet aldrig var det landar i slutändan.

Men nu får jag nog ta och lägga mig. Klockan närmar sig midnatt i hög hastighet och klockan ringer lika tidigt som alltid.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s