ADHD · Allmänt · Autism · Foto · Martina filosoferar · Religion · Studentliv · Tillbakablickar · Vardagsliv

Alla dessa människoöden som bor i mitt hjärta

Jag kommer inte ihåg alla koderna på de hus jag haft vårdtagare. Koderna har jag inte lagt så mycket energi på att lära mig. Dem ser jag lätt i telefonen. Men när jag klivit innanför porten vet fingrarna vilken våning jag ska trycka i hissen. Fötterna vet hur många trappor jag ska gå upp för att komma rätt. Och när jag sitter bakom ratten hittar jag till galet många människors boende.

När jag kommer innanför dörrarna vet jag för det mesta precis vad som förväntas av mig. Vilka samtalsämnen som funkar och om det är något jag ska undvika att säga. Jag vet om gröten ska vara hård eller lös. Om överkastet ska vara instoppat eller hängande och jag glömmer aldrig stressen att bädda hos den som mätte med linjal så det blev lika mycket på alla sidor. Bäst är dem jag varit mycket där rutinerna sitter som min egen. Där jag vet var allting finns i skåpen. Helt galet ändå vad många hem jag hittar i när jag tänker efter.

Under alla år jag jobbat med äldre och även när jag jobbat på sjukhusen så har jag fått ta del av så oerhört många livsöden. Bäst samtal har jag nog haft i den hemtjänst jag senast jobbat i. Där jag fortfarande är anställd även om den är på paus nu när skolan dragit igång för mig.

Kanske är det för att vi är en kristen hemtjänst som samtalen kommer ner mer på djupet. Vi har en tro att luta oss mot och vi har ett annat utgångsläge i många fall. Jag har tagit del av helt fantastiska kärlekshistorier. Jag älskar att höra när de träffade sin livs kärlek. Särskilt de där lite speciella berättelserna där små händelser verkligen fört dem samman. Och det ger mig kraft i mitt eget äktenskap att höra om alla dessa som levt 50, 65 och ibland ännu längre med sin livs kärlek.

Väldigt få har nämligen sagt att det alltid var lätt. Många vittnar om att det varit både jobbigt och svårt och många berättar att de ibland velat ge upp. Men kärleken höll dem samman. Så vill jag också att det ska vara. Och så är det, kärleken håller oss samman. Även när livet rasar omkring oss så står vi där enade. Det är fint.

Min egen lilla äventyrare. Hon kommer nog alltid gå sin egen väg den ungen. Alltid på väg någonstans.

Jag har så många berättelser inom mig som för mig känns helt makalösa och otroliga. Men jag fattar att det var en annan tid. Nu är det äventyrare som cyklar från norr till söder. Jag inbillar mig att det var vanligare förr. Eller så har jag bara lyckats träffa just dem som cyklade från värmland till skåne, för att det var så man gjorde.

Att få jobba med människor är en ynnest. Att få ta del av andras livsöden. Jag har skrattat till tårar tillsammans med mina tanter och gubbar. Ett gemensamt porlande skratt hur ljuvligt är inte det. Jag har hållit handen, gråtit och bett tillsammans med vårdtagare som behövt det. Jag har sjungit för oroliga som behövt få lite ro. Lagt handen på deras panna, torkat tårar och tröstat.

Vissa av de där stunderna sitter kvar i mig och kan fortfarande smärta. När någon är så ensam, gammal och färdig med livet och bara vill få dö. Det är oerhört tungt att ta del av. Men det har också känts som ett förtroende. Jag har lämnat bostäder och gått till bilen med tårar i ögonen. Jag har även gått ifrån bostäder med ett stort lugn i kroppen. Med en känsla av att ha gjort skillnad. Tänk vad några minuter extra kan göra skillnad. Vad det betyder att verkligen ta sig tid att lyssna när någon svarar hur den mår. På riktigt.

Jag tror att vi ibland är lite rädda för att komma för nära. Och det är sant, man ska inte komma alldeles för nära. Man måste hålla distans. Men distansen får inte bli större än ett hjärta kan orka bära. Vi måste samtidigt våga bry oss. Våga ge en bit av oss själva. När den där rösten kommer till oss som säger att vi borde berätta en viss händelse eller säga något. Så otroligt ofta jag fått en känsla över mig att jag ska berätta något, eller spela en låt eller läsa ett ord, och som verkligen har landat helt rätt hos mottagaren.

Man måste också våga skratta tillsammans. Släppa garden, bjuda lite på sig själv. Jag är inte världens smidigaste direkt. Det har jag väl aldrig varit kanske, men ännu värre numera när kroppen skriker till och från. Men jag bjuder på att jag inte är så värst graciös. Ofta leder det till lite skratt. Men mest är jag nog lite rapp i käften. Kanske lite väl ibland. Det är väl när adhdn kickar in och jag inte riktigt hinner tänka efter om det lämpligt eller ej. Ibland har jag mötts av blickar som säger mig att jag visst var lite väl rapp. Men tack och lov oftare av skratt.

Finns så många härliga stunder i mitt hjärta. Så mycket man kan lära sig om både livet, sig själv och världen bara genom att lyssna och vara nära våra äldre. Vilken fantastisk gåva ändå det är att jobba med människor. Jag är så tacksam åt att ha kommit på ett sätt att få fortsätta göra det utan att kroppen slits ut innan jag är 40.

Men jag är galet tacksam över alla år jag hittills jobbat. För på något sätt är det som att alla dessa arbeten lett mig fram till där jag står nu. I början av min tid som student, och vipps så har de här tre åren passerat och jag ska äntra världen som arbetsterapeut. Det blir något helt annat, men samtidigt så välbekant.

När jag sitter här nu och skriver kommer en massa roliga minnen till mig. Jag minns patienten när jag jobbade en natt som var dement eller på annat sätt inte riktigt adekvat och orolig både mentalt och motoriskt och som skulle få lugnande för att kunna sova och som plötsligt bara stannar upp och tittar på mig med en allvarlig blick ”Är det du eller jag som är mest nervös?”. Och sedan återgick till sitt mer oadekvata beteende igen. Som vi skrattade åt det där många nätter. Ett internt och hjärtligt skratt för oss.

Men det är verkligen märkligt egentligen vad många människor jag mött än så länge genom mitt yrkesliv. Ibland tänker jag på de elever jag hade när jag jobbade i särskola/träningsskola. Och undrar hur det gått för dem. Särskilt nu när jag själv har barn med autism. Tänk vad många pusselbitar till hur jag kan hjälpa mina egna barn jag fick genom de där åren i funktionshinderomsorgen (säkert inte rätt ord, men jag har just nu inget bättre). Fanns nog någon mening med att jag hamnade där jag gjorde. Dessutom gav den tiden mig vänner för livet. Bara det är ju att vara tacksam för.

Att jobba i vården har varit min comfortzone. Och nu kliver jag helt utanför och landar i högskolans värld. Där är sannerligen ingen comfortzone. Men idag hade vi programinformation via zoom och då gick programansvarige igenom hur programmet är upplagt år för år. Och på hennes korta beskrivning av varje kurs lät allting intressant. Så otroligt skönt att känna att jag verkligen hamnat rätt. Och då har jag knappt börjat. Men det är rätt tid nu. Det är tid för förändring och jag känner mig förvånansvärt lugn inför detta. Trots att jag har i bakhuvudet hur det gått tidigare när jag försökt att plugga på högskolenivå. Men då har jag å andra sidan inte varit lika motiverad som nu.

Nu har jag dessutom köpt mig en ny dator som fungerar. Så nu kan jag få ner mina tankar lite igen. Förhoppningsvis är det väl åtminstone någon som saknat mina bloggar. Men mest har jag saknat själv att få ner tankarna lite mer ordentligt. Och nu när jag ska skriva högskolenivåkorrekta texter kan jag nog behöva mer än nånsin att få bryta av med flödande ord om vad som helst.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s