Allmänt

Du fattas mig

Det enda vi med säkerhet vet i livet, det är att vi ska dö. Vi tänker nog oss alla att vi ska dö av ålderdom. Med ett helt liv levt och på något sätt färdiga att ta nästa steg. Men så är det inte. Döden tar hem alldeles för unga människor, som knappt har börjat att leva sina liv.

Alldeles nyss fick jag veta att cancern segrade ännu en gång. Att cancern vann över livet. Och det är så förbannat orättvist. Så många liv den förstör. Unga liv som just börjat leva på riktigt.

Även om vi inte träffats på länge så minns jag dig med så otroligt stor värme. Min vän från förr. Glädje personifierad. Jag dricker mitt te och jag ser dig framför mig. Ser din spralliga uppenbarelse och samtidigt som tårarna långsamt rullar ner för kinderna. Så ler jag. Ler och minns dig.

Jag kan faktiskt, trots att det är så länge sen, höra din röst. Höra ditt skratt och känna värmen från en av alla kramar. Och sorgen kommer som i vågor. Jag kommer aldrig kunna möta dig igen. Även om vi som sagt knappt setts sen vi flyttade åt olika håll. Så fanns ändå möjligheten. Men döden är så definitiv.

Och jag blir på nåt sätt extra ledsen i dessa tider. Jag tänker på läget som är i världen och hoppas så innerligt att du fick ha dina nära omkring dig. Att du fick omslutas av kärlek in i det sista.

Och jag tänker på dem som stod dig betydligt närmare än jag. Önskar så att jag vore närmare så jag kunde fått krama om dem. Men kramas får vi ju knappt göra just nu oavsett. Men det finns tillfällen då det är absolut nödvändigt. Pandemi till trots.

Frida, du fattas mig. Må du få vila i frid.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s