Allmänt · Barn · Foto · Martina filosoferar · Vardagsliv · Växthus och trädgård

När det normbrytande plötsligt är norm.

Två veckor har jag varit hemma nu. Trodde verkligen inte att det skulle hålla i sig så här länge. Tur det kanske. Och tur att jag inte vet hur lång tid det är kvar. Åtminstone bra om det nu tänker fortsätta vara långdraget.

Pionerna är på väg upp, sakta men säkert. En annan pion i trädgården är lite längre kommen och har knopp som slår ut vilken dag som helst. Jag längtar. Den har dock aldrig blivit mer än enda enstaka blomma. Ack så kär.

Någonstans får man väl ändå vara tacksam att det är vår. Att man kan sitta ute en del, njuta av blomknoppar som spricker ut och får lov att njuta lite av naturen, utan att träffa någon. På håll ser jag grannarna ibland. Men fördelen med att bo på landet är ju att man inte lever så tätt inpå.

Igår morse åt vi premiärfrukost i växthuset. Redan relativt tidig morgon var det varmt och skönt där ute. Och det var verkligen fint att få låtsas att allt är som vanligt en stund. Men istället är vi hemma hela familjen. Barnen har varit hemma hela skolveckan med lite småhosta och låg feber till och från.

Är ju såklart tacksam över att de inte är värre drabbade. Själv inte riktigt lika lyckligt lottad. Det börjar kännas som normaltillstånd detta med att inte helt få luft och det är ju knepigt ändå vad man vänjer sig vid. Inatt hade jag det jättesvårt med andningen och det har kommit idag med. Vet inte hur man ska beskriva riktigt, men det är som att jag kommer på mig själv med att hålla andan. Fast jag inte gör det. Och behöver kippa efter luft och liksom aktivt andas.

Minns i skrivande stund inte vad det är för blomster. Men det kvittar. Himla härligt ändå!

Jag är inte sängliggande. Dels för att det är sjukt svårt att vara sängliggande i ett hem med tre barn som ständigt kräver ens närvaro. Dels för att det är mycket behagligare att sitta upp. Men jag är inte heller pigg. Jag läser om hur städat alla i karantän har för att de inte har något annat att göra. Här är det raka motsatsen. Orken att ta tag i kaoset är under all vettig nivå. Och det snarare ökar än minskar. Men men. Prioriteringar är svaret på allt. Orken finns till lite, och då prioriterar jag att laga mat eller starta en diskmaskin eller en tvätt. Förövrigt sjukt tacksam över beslutet i att installera en kombinerad tvättmaskin och torktumlare här på boplanet. För då gör det inte så mycket om tvätten blir liggande en dag eller två. Lite skrynklor är ju bättre än mögel.

Upptäckte fresten att vi har lingonris i trädgården. Tänk vad man kan hitta när man har tid att titta.

För att återgå till rubriken. Detta med att man börjat vänja sig vid att så som livet är nu. Att det är det som är normalt. Lyssnar på böcker skrivna för flera år sedan och kommer på mig själv med att tycka att det är fel att de är ute en massa människor på samma plats eller reagera på att de åker utomlands. Det kan man ju inte.

Och likaså är det för all del ett tag sen jag var i mataffären nu, men är det inte lite skönt detta med att hålla avstånd och inte stå och trängas i köerna? Det kan man väl fortsätta med även sen. Finns mycket jag tycker man kan fortsätta med. Och en hel del jag blir glad åt att slippa. Men mest vill jag bara bli frisk nu. Slippa känna det sjukt dåliga samvetet över att inte kunna jobba, inte kunna fixa allt jag vill här hemma, inte orka leka med barnen eller ta tag i sånt jag måste göra.

Vi har förövrigt bestämt oss för att bygga om vår egen husvagn istället för att köpa en ny. Känns lite lättare nu när man ändå inte bör träffa folk direkt. Och efter sjukt mycket tankearbete hittade vi en lösning som nog blir kanon. Nu ska vi bara se om det går att genomföra. Maken har skruvat bort en massa delar och det känns lovande helt klart. Barnen är pepp och vi med. Ska bli så in-i-norden skönt att de får egna sängar istället och slippa allt tjaffs och tjat om vem som sover med vilken förälder. Förhoppningsvis klart innan sommaren.

Bilderna i blogginlägget är små glädjeämnen här i trädgården. Och kanske 2-300 meter ifrån huset. Det är ungefär vad jag tar mig just nu. Bildspelets första bild ser man vårt hus mellan ladorna. Ett vitt hus. Väldigt skönt att kunna ta sig en liten bit hemifrån ändå. Även om varje sån där liten promenad där man försöker söva mini eller kissa hunden tar den kraft man har. Så är det nog bra att röra på sig.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s