Allmänt · Utmattning · Vardagsliv

Dagens positiva: Bärgningen ingick i försäkringen

Idag blev inte direkt någon bra dag. Egentligen skulle jag jobbat, men i fredags beslöt jag mig för att inte chansa med tanke på hur ont jag hade. Och det var med all sannolikhet rätt beslut. Min kropp är fortfarande inte helt ok, men jag tänker att jag på onsdag ändå ska tillbaka till jobbet (imorgon är jag ledig).

Nåväl. Det var nog en mening med att jag inte jobbade idag. I eftermiddags åkte jag in för att hämta medicin till ena barnet och för att handla lite mat inför att ha sportlov med 3 barn hemma en hel vecka. Jag hade minsta dottern med mig i bilen.

På väg in till Värnamo så tyckte jag bilen betedde sig lite märkligt. Suckade lite över det, men hade ingen aning om hur det skulle bli. Åkte till apoteket och det gick bra. Åkte därifrån och skulle till citygross. Men inte då. Ett stenkast därifrån la bilen av. Den ville inte alls funka som den skulle på vägen. Varvade en massa och kopplingen tog inte toppen. En liten backe och jag kom knappt upp. Lagom till att jag var framme vid stoppet och skulle köra över till citygross. Så slutade bilen att funka. Motorn gick, men jag kom ingenstans. Kopplingen tog ingenting och bilen luktade bränt.

Jag satte igång varningsblinkersen. Grät och ringde min man smått förtvivlad. Han kom ihåg att min försäkring nog hade assistanstillägg. Så jag ringde dit och fick bekräftat att försäkringen täckte bärgning till verkstad. Skönt det åtminstone.

Så nära. Den gula skylten, det är citygross… Men ändå så ouppnåeligt långt bort.

Fick veta att jag prioriterades pga att jag stod så dumt. Mitt i rusningstrafiken med alla som slutat jobbet och skulle hem. Och det var ju tur. För från mitt samtal tog det 1.5 timme innan bärgaren kom. Han var dock trevlig och lätt att ha att göra med.

Maken kom typ 30 min innan bärgaren. Så vi hann flytta Felicia utan problem till makens bil. Han hade dessutom med sig både reflexväst och vantar till mig. Så det var väldigt bra. För det var svinkallt.

Och det var ju tur att det hände just där ändå. För tänk om det hänt precis när jag körde ut och någon inte fattar att jag står still och kör rakt in i mig. Eller mitt på E4an. Om jag hade kört till jobbet som ju var meningen, så hade det med all sannolikhet hänt antingen på vägen dit, eller sent på kvällen när jag skulle köra hem igen.

Jag är sådan. Jag försöker se en mening med saker. Och att bilen jag verkligen behöver kraschar finns ingen mening med. Men kanske fick jag lite hjälp i var det skedde. Kanske är det så jag måste se det. Att det kunde gått så mycket värre.

Kände mig inte alls i vägen när både bilar och långtradare behövde runda mig för att svänga vänster.

Nu står bilen utanför en verkstad. Imorgon bitti ska jag ringa och se om de vill ta emot den. Och hur mycket det kostar och om det ens är värt att laga den. Typiskt. Jag gillar verkligen min bil. Så jag håller tummar och tår för att det dels är billigare än jag befarar och dels går snabbt och smidigt att lösa.

När bärgaren kört iväg bilen tog vi med alla tre rastlösa barnen in på citygross. Inte direkt förstahandsvalet av plats att ta med alla tre till samtidigt. Men vi var ju tvungna att handla. Köpte korv till barnen och fika till oss vuxna. En semla behövde jag mitt i allt elände.

Sen handlade vi. Väste mellan sammanbitna tänder till barnen som såklart var överallt och ingenstans. Ronja som inte riktigt fixar detta med ändrade planer och att läsa av situationer var inte så värst rolig att ha med sig. Och när påsen med lök gick sönder så löken rullade över hela golvet grät jag nästan. Nånstans där och då var jag beredd att bara ge upp.

Nu gjorde jag inte det, men varken jag eller maken var väl i vårat bästa skick när vi väl kom till kassan. Tack Gud för självscanning åtminstone och för att det bara var en liten avstämning. En fullständig där man ska plocka upp samtliga varor hade nog banne mig fått mig att bryta samman.

Det hann bli mörkt, men tillslut så kunde vi vinka hejdå till bilen. En erfarenhet rikare. Nu har vi testat assistanskåren med. Känner dock att jag kunde klarat mig utan just den upplevelsen idag.

Men vi tog oss hem. Och skickade in de stora barnen med kvällsmat på varsitt rum. För allas skull. Känner mig fortfarande helt slut. Men det löser sig. Allt löser sig alltid. Och vi är ju åtminstone vana vid att ingenting nånsin går lite smidigt för oss. Så det där med att resa sig igen. Det kan vi.

Jag gör det genom att skriva ur mig händelsen. Maken genom att sortera böcker och lyssna på ljudbok. Man har sina sätt att hantera och varva ner. Tur man får vara olika.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s