ADHD · ångest · Bakning · Barn · Myofasciellt smärtsyndrom · Sömn · Utmattning

Hon är inte ledsen. Hon är bara rörd.

Igår var verkligen en riktig skitdag. Det är nedra tur att de inte kommer så ofta de där dagarna. Ångesten var övermäktig. Vid tio hade det fortfarande inte släppt, så då tog jag medicin och gick och la mig. Jag sov själv först en stund och sen tillsammans med Felicia. Kom inte upp förens framåt halv tre.

Ångesten var något bättre då, men värken i kroppen var fruktansvärd. Det är så tungt när det gör så ont att man bara vill gråta. Tar ju medicin och det hjälper med udden, men inte allt. Jag trodde att jag inte skulle klara av att somna sen på kvällen när jag sovit halva dagen. Men det gick. Min kropp var väl helt slut kan jag tro.

Så jag sov sen i princip hela natten också. På morgonen idag mådde jag först så himla bra. Inget spår av ångesten och värken hyfsat under kontroll. Jag passade på att baka hönökakor när kroppen ändå samarbetade.

Men samtidigt så var det så himla skört. Minsta lilla motstånd ifrån barnen och jag kände hur ångesten kröp upp i nacken på mig.

Idag var egentligen en sån där dag då jag bara ville vara hemma. Ta min medicin och försöka må bra. Men idag var också dagen då min systerdotter döptes. Planen var att jag skulle köra själv med Felicia. Men med tanke på gårdagen och dagens närhet till ångesten tordes jag inte riskera det.

I med smärtlindring och sen körde jag upp till kyrkan i Gustav Adolf. Och klarade tack och lov faktiskt både att vara med i kyrkan och en stund efteråt. Så värt att kroppen värker nu när jag fick gosa med inte mindre än 3 bebisar. Snusa bebisdoft både från min systers tös, och mina kusiners två döttrar. Hann krama om några släktingar man inte träffar så ofta också. Det var fint.

Det är så svårt det där med sjukdomar som inte syns. Det gick ju bra på plats. Men det är ju ingen som ser hur mycket man behövde stoppa i sig i smärtlindring för att klara av att åka. Eller hur mycket ansträngning som krävs för att inte låta sig triggas i ångesten. Det gick förvånansvärt bra ändå måste jag säga. Jag var inte helt säker på att klara av så mycket folk.

Lite roliga minnen tas också med ifrån kyrkan. Den något förvirrade, men hjärtliga, prästen. Den fantastiska sången ifrån en av vännerna till dopföräldrarna, där hennes egen pojk kom fram och satte sig och lyssnade på altarringen. Ett härligt tal ifrån min kusin som är Gudmor. Och den söta lilla dopfunten. Jag har nog aldrig sett en så liten dopfunt förut. Men den var fin.

Också väldigt fint att alla dopbarn fick ett litet dopkors som hängdes i en gren i väntan på att det kallades till dopfest för alla de barn som hade kors hängandes. Så mysig tradition.

Jag är också lite fascinerad över att man flyttade en hel kyrka 1780. Den var ju liksom inte direkt superliten den där kyrkan.

Och himla härligt ändå när lilla E börjar gråta av att bli ”vattnad” och prästen spontant säger ”Bara så ni vet, hon är inte ledsen. Hon är rörd över detta stora hon är med om. Tårar kan man ha av glädje också”. Och det är ju faktiskt sant. Lite roligt också för jag säger nåt liknande rätt ofta. Jag gråter ju av både glädje och sorg och har alltid haft nära till tårar och blir rörd för massor av töntiga saker. Så de orden träffade lite extra bra.

Nu sover äntligen åtminstone mini. Ronja är nog vaken och Casper vet jag inte. De är tysta inne på sina rum. Och det räcker gott för mig. Jag ska ta mig lite te med gelatin och hoppas att det räcker för och stilla smärtan i benen just nu. Tycker inte om att pilla i mig för mycket medicin.

Men däremot så är jag tacksam numera, över att veta att de där smärtskoven sällan varar särskilt länge. Om några dagar kan jag återgå till att bara ha lite vardagsont igen. Och varje gång jag hamnar i skov så fattar jag inte hur jag överlevde det där året innan jag fick hjälp och hade så där ont dagligen. Ja, mer än ett år, men det blev ju lite bättre bara av att bli trodd. Numera vet jag ju att jag mår bättre efter några dagar igen. Det visste jag inte då. Då trodde jag att livet var slut och jag aldrig mer skulle kunna arbeta.

Tack och lov hade jag fel och fick livet tillbaka. Tack Gode Gud för det!

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s