ångest · Myofasciellt smärtsyndrom · Puls · Utmattning · Vardagsliv

När ångest river öppet hav

Klockan är snart 6.20. Om exakt en timme går skolbussen. Jag borde väckt barnen för en stund sen så de kan vakna i lugn och ro. Slippa stressa.

Istället ligger jag i sängen, under täcket. Med Felicias andetag tätt emot mina. Jag provar något nytt.

Jag vaknade med ångest. Med en sån där ångest som river i bröstet och gör mig både andfådd och full av hjärtklappning. Fast pulsen bara är 75. Jag vet att den är det, jag har tagit den.

Med tanke på att jag har ett hjärta som rusar ibland, så kan jag känslan när det springer i bröstet. Jag vet att jag måste ta pulsen och är den normal, är det ångest. Annars tar jag min pulssänkande medicin och sätter mig att andas en stund tills det går ner till normalt.

Det är inte lika lätt med ångest. Jag har så vitt jag minns aldrig vaknat med ångest på det här sättet. Antagligen är det något jag drömt som triggade den.

Och här ligger jag. Försöker skriva bort den. Andas ner den. Försöker hålla mig lugn. Skolbussen har jag gett upp. Det får bli bil som vanligt. Fast idag är det mitt fel att de inte kommit upp i tid.

Att leva med ångest är att ha en sjukt oberäknelig följeslagare som dyker upp och flyttar in när man minst anar. Sällan när det passar bra. Sällan när man har tid.

Men detta med att inte ens hinna ur sängen innan ångesten tar över och river öppet hav i bröstet. Det var en nyhet jag inte vill ha repris av.

40 minuter har jag andats, skrivit, försökt slappna av. Det finns inget facit vad som alltid funkar. Men jag måste alltid ta in och acceptera den. Annars river stormen aldrig slut.

45 minuter och det börjar långsamt släppa. Pulsen börjar kännas normal och snart kan jag nog gå upp.

Det är något i kroppen som härjar denna veckan. Min värk som sällan gör sig påmind har roat sig med krampsmärta på diverse punkter. Igårkväll var det högerhanden som pulserade till i smärta och det släppte inte. Tog medicin till slut. Kanske hjälpte det.

Men det är alltid så när jag är sjuk. Jag har varit hemma tisdag till torsdag. Eller jag har varit hemma hela veckan, men det var bara de dagarna jag skulle arbetat denna veckan. Fick sjukskriva mig för jag mådde inte väl. Alldeles hängig och slut och värk i både kropp, huvudet och över örat.

Så nån skit är det. 50 minuter och det vill inte helt släppa. Ligger kvar och guppar i bröstet. Stormen har mojnat med det kommer som kastvindar till och från.

Mest vill jag försöka somna och sova bort det. Men då måste jag lyckas väcka maken först. Och det är så jobbigt att prata när ångesten pågår. Än så länge är det lugnt. 1.5 timme tills vi måste åka om vi ska komma i tid. Det gör vi dock sällan. Men det är ett annat ämne. Rutinstyrda barn som inte kan skynda sig.

Nu börjar axeln pulsera med. Seriöst talat? Det var väl onödigt. Jag orkar inte med en smärtdag. Särskilt inte i kombo med ångest.

60 minuter. Nu ska jag försöka väcka maken och smsa skolbussen och lägga mig på spikmattan och hoppas att den kan göra under även denna gång.

//Martina

En reaktion till “När ångest river öppet hav

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s