ADHD · Allmänt · Martina filosoferar · Sömn · Vardagsliv

Saker jag fascineras av, men samtidigt förbryllas av

Det finns märkliga saker, i det lilla, här i världen. Sådant som kanske egentligen inte spelar någon roll, men som ändå gör att jag stannar upp och undrar. Varför?!

Det gör mig samtidigt lite fascinerad över att vi alla är så olika i våra resonemang. Här kommer tre sådana saker.

Att döpa sina barn till Johan, när man heter Johansson. Eller liknande varianter. Även om det inte är tilltals namn alla gånger, så är det ändå lite märkligt det där. När jag lite snabbt slår i folkbokföringen (ratsit.se) så finns det över 3000 personer som heter just Johan Johansson i Sverige. Det verkar helt klart ligga i topp, dock var alla 70 och uppåt. Testade övriga vanliga sonnamn och de låg på under 100. Men det är ju enbart dem över 16 år som syns där, så kanske finns det fler. För tillexempel Sven Svensson var som yngst 17 år.

Förr känns ju på något sätt mer rimligt isåfall. Långt tillbaka när man alltid fick efternamn efter sin far, så var det väl en sak. Då kanske man ville hedra fadern med att döpa barnet till detsamma. Men nu jobbar vi inte riktigt så.

Finns ju även andra märkliga namnkombinationer. Där föräldrarna uppenbarligen inte kan ha tänkt igenom sitt beslut ordentligt. Hade tillex en syskonliga i skolan vars efternamn började på P. Och då valde föräldrarna att döpa dem till namn på C. De initialerna är väl inte så vidare roligt att ha med sig genom livet. De flesta namn på C går ju dessutom lika gärna att stava med K.

Andra saker som jag finner märkligt är när jag kommer runt bland mina äldre och diskmedlet alltid ska stå under diskbänken. Finns så klart många yngre som också ställer det där. Jag gissar att det är för att det är fult. Och det går väl an, när man själv kan flytta upp det utan besvär när det ska användas. Men dessa som prompt ska ha diskmedlet under bänken och sen knappt klarar av att ta upp det när de ska diska. Varför?

En tredje sak som förundrar mig. Det är att skämmas över sjukdomar. Jag begriper att vissa sjukdomar kanske man inte vill diskutera med sina kollegor vid fikabordet. ”Hur är läget?” ”Jo, jag har fått gonorré men annars är det bra”. Det hade nog fått de flesta att sätta kaffet i halsen. Men nej, inget lämpligt samtalsämne.

Men när man har livshotande sjukdomar, som faktiskt kan handla om liv och död. Som man av oklar anledning skäms över och därmed sätter sig själv i fara. Det fattar jag inte. Diabetes tillex är en sån sjukdom jag märkt att flera skämts över och därför inget sagt. Och såklart kanske man inte säger till vem som helst. Men att skämmas. Varför?! Det kan jag inte begripa alls.

Likaså när man har någon form av funktionsnedsättning som krånglar till det lite för en själv och ibland omgivningen. Varför är det mer pinsamt att använda hörapparat än glasögon? Nedsättning som nedsättning. Borde ju vara jobbigare att inte riktigt höra (och då kanske upplevas nonchalanta), än att ha hörapparat. Men ändå har jag mött många genom mina år i vården som inte vill använda hörapparat, som om det vore något att skämmas över. Men jag vet inte. Tanterna och gubbarna (fast oftare tanter) kanske ser det som något slags ålderstecken och ett tecken på att bli gammal. Och försöker stoppa åldrandet genom att inte använda hörapparat. Jag vet inte. Det är inte alltid logiskt.

Samma som jag tänker med min adhd. Det finns ju delar i den som kan uppfattas ganska otrevliga om man tänker att jag gör det med vilje. Så som att jag har svårt för att sitta helt stilla väldigt länge. Viktiga möten ritar jag med fingrarna på byxorna för att hålla uppe koncentrationen. Eller på ett papper. Men det kan ju uppfattas som att man inte bryr sig om det som sägs. Fast det i själva verket är själva anledningen. Jag försöker hålla uppe koncentrationen så jag hör vad de säger.

Eller när jag fladdrar iväg ändå i tankarna. Mitt i ett samtal. Det har ju inget med att inte bry sig att göra. Jag bara kan inte stoppa min hjärna när den ser och reagerar på något.

Och innan har jag bara känt mig kass. Men sen jag fick min diagnos har jag ett svar och kan förstå varför. Därför försöker jag vara rätt så öppen med min diagnos. För att dels minska stigmat, men också öka förståelsen för mig själv.

Jag har förövrigt en massa inlägg jag börjat skriva. Som aldrig verkar bli klara. Såsom den där sammanställningen av det förra decenniet. Och även ett inlägg om min adhd. Hur den har påverkat mig genom livet. Och hur jag kom på tanken att ens börja en utredning. Men det ska jag inte skriva klart nu.

Nej nu ska jag snart försöka lägga mig och förhoppningsvis somna. Jag har ju kassa sömnvanor som ni märkt här på bloggen. Men jag har sen igår tagit upp ett gammalt knep. Nämligen gelatin. Låter kanske märkligt. Men det har hjälpt mig massor tidigare vid både min värk och min sömn. Kan förklara mer om det en annan dag.

Ska dock slänga in ett recept på en soppa jag gjorde idag som ett inlägg med. Och sen göra mig i ordning.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s