ADHD · Allmänt · Autism · Barn · Martina filosoferar · Sömn

Ännu en natt i revy

Nu är jag där igen. Klockan är snart halv fyra. Huset sover. Och jag är vaken. ”Det är väl bara att gå och lägga sig”. Ja för all del. Men jag känner i kroppen om jag har möjlighet att kunna somna eller ej.

Idag har jag dessutom redan sovit nästan fyra timmar. Idag har nämligen alla våra barn varit trötta och griniga. Ett eftersvall av att ha haft socialt umgänge i många dagar på rad, samt vetskapen i att skolan snart börjar igen. Vilket alltid ger ett extra ångestpåslag. Så ikväll fick de stora sin melatonin redan halv sju. Och den lilla som inte sovit middag varken igår eller idag var också trött tidigt. Igår somnade hon dock inte ett dugg tidigt trots allt. Men idag funkade det.

Jag lade mig med henne och en nappflaska redan vid 19. Och chockerande nog sov ungen 19.20. Helt galet (hon somnar sällan eller aldrig innan 21. 22-23 är definitivt inte ovanligt). Dock sov hon oroligt, och jag låg kvar. Och somnade dessutom för att jag var trött. Då hon då och då gnydde och sov oroligt vaknade jag till och sövde om. Men vid midnatt var hon så ledsen så då gick det inte. Då var det pappa som gällde. Så maken tog över och jag som då var pigg, gick upp igen.

Så nu sitter jag här med min tekopp och funderar. Imorgon är det jobb. Och tack och lov så jobbar jag kväll. Hade det inte varit för att jag ska jobba, hade jag nog låtit bli att försöka sova mer alls. Men gissar att det inte blir helt optimalt. Lägger mig nog i soffan och försöker sova istället.

Tänker ibland att det kanske hade varit bättre att söka en nattjänst igen. Jag sover ju ändå inte på natten. Och det funkade väldigt bra för mig med just nattjobb. Men problemet är att jag ju trots allt trivs på min arbetsplats.

Nu kom dottern upp. Som vanligt. Hon vaknar i princip varje natt och kommer in och lägger sig hos oss. Nu verkade hon dock väldigt pigg. Hon hade drömt att hunden kräkts i hennes rum och att hon klev i det när hon gick upp. Skönt att det bara var en dröm. Hon kom och satte sig här i soffan hos mig och bland det första hon funderade på var när det är skolfoto igen. Den ungens hjärna upphör aldrig att förvåna mig.

Vilket kanske egentligen är märkligt. För min kan fungera likadant. Jag tänker på något och oftast tänker jag flera led framåt och rätt snabbt. Så ställer jag en fråga och möts av förvånade blickar och skratt. Jag kan ju förstå det också. För ibland kommer det så plötsligt. Men för mig är det ju sällan så. Jag har ju redan klurat en stund på diverse saker. Det går ju parallellt. Min hjärna är liksom inte snäll och väntar på att någon annan ska prata klart.

Som idag. Jag har tänkt flera gånger att jag borde försöka hitta plåtar till vår vedspis så det går att baka i den om jag vill. Men glömmer hela tiden. Så kom jag på det igen när vi satt och åt. Så jag frågade apropå ingenting och mitt under ett smärre kaos vid kvällsmaten ”vad är det för märke på vår vedspis”. Maken såg förvånad och smått irriterad ut (han hade nämligen skärmat av alla ljuden med lurar). Så är det i det här huvudet. Dock fattar ju maken. Han gör ju likadant.

Nu fick jag dottern i säng igen. Så nu ska jag försöka sova jag med. Dock blev ju beslutet om att sova i soffan rätt nödvändigt nu. För nu är det ju ännu trängre i vår säng än det var från början. Och nu när hon är där, kan jag sno tyngdtäcket en stund och öka oddsen.

//Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s